KRÖNIKA. Det har gått ett år sedan Skärgårdsstiftelsens kritiserade omorganisation påbörjades och enligt dess anstiftare tar det ytterligare två år innan den är genomförd. Läsartips om problem med det nya arbetssättet duggar in tätt till tidningen: sop- och latrinhämtningen fallerar, bilar bötfälls felaktigt och systematiskt, såväl underhåll av mark som byggnader haltar.
Det tar tid att vända ett gammalt slagskepp varför ingen förväntar sig att en så pass genomgripande förändring sker utan barnsjukdomar men alla följer uppmärksamt utvecklingen.
Omdaningens främsta arkitekter har hela tiden försvarat, och med järnhand drivit på, förändringsprocessen. Därför är det uppseendeväckande att de nu säger upp sig bara tolv månader efter att planerna sjösatts. Enligt de själva är det en ren slump att de lämnar uppdragen samtidigt men strömavhoppen framstår snarast som ännu ett dolt och taktiskt steg i processen. Vad är det som får dem att släppa sin omhuldade bebis innan den kan stå på egna ben?
Avgångsbeskedet välkomnas av många men lär få konsekvenser för stiftelsens medarbetare och det påbörjade förändringsarbetet. Nu måste de nya tjänstemän som tar över realisera de avgåendes idéer och försöka lösa ännu okända problem som följer i dess kölvatten.
Kritiker menar att planerna så här långt endast är en skrivbordsprodukt och som först nu testas i skarpt läge. Vem är ansvarig om de mest olycksbådande profetiorna slår in och det i framtiden visar sig att omorganisationen inte fungerar i praktiken? Initiativtagarna har då sedan länge slutat och den nya ledningen kan förstås inte lastas för vad den gamla ställt till med. Inte heller stiftelsens styrelse lär klä skott för ett sådant debacle trots att den enligt stiftelsens stadgar är ansvarig för alla beslut som fattas.
Att styrelsen gärna duckar i frågan blev uppenbart redan när processen inleddes. Då vägrade flera ledamöter att svara på frågor om förändringen och hävdade att det hela enbart är en vd-fråga men inte heller vd lät sig intervjuas.
Tystnadskulturen har blivit ett signum för Skärgårdsstiftelsen som under senare år utvecklats mot att bli allt ängsligare och sluten. Det väcker oro och spekulationer kring vad man försöker dölja för medarbetare, kritiker, press och allmänhet.
Det hade varit hederligare om man redan från början lagt korten på bordet och osminkat redovisat omorganisationens hela innebörd vilket gjort processen enklare och mindre smärtsam för alla. Istället fortsätter hemlighetsmakeriet allt medan dimridåerna kring stiftelsens förehavanden tätnar.
