KRÖNIKA
I en tidningsartikel i Expressen från den 8 februari 1956 kan vi läsa om lantbrevbäraren Petrus Nordstedts mödosamma uppdrag. Han hade 240 kronor i månaden för att leverera post till Söderöra, Norröra, och på sommaren även Svartlöga och Rödlöga. Expressen hakade på en dag då han släpade postsäcken över isen i 21 minusgrader och 18 m/s. På sommaren var lönen 820 kronor, men då slapp han både is och kyla. Han stod själv för båtkostnaden och fick inte ett öre den dagen han behövde en ny som kostade honom 8 500 kronor. Han skrev till kommunikationsministern och Postverket men fick inget svar. Ändå fortsatte han. För vem skulle annars göra det?
Man kan ju tycka att Petrus borde haft den högre lönen under vintern, som ett litet plåster på såren. Men hur skulle Postverket kunna förstå bördan, när de skickade postdirektören från Gävle på sommaren som, enligt artikeln, tyckte att det var vackert på Söderöra? Bakom ett varmt skrivbord i Stockholm är det inte lätt att förstå, konstaterade journalisten redan 1956.
Denna oförståelse träffar skärgårdsborna på än idag. Gräsköborna uppmanas att självskjutsa sina barn till fastlandet för att båten inte anlöper deras brygga alls vissa delar av året, eller inte har en tidtabell som lirar med busstidtabellen in till stan. En smäll de får ta när de valt att bosätta sig på ön där deras familjer bott i generationer? Så de skjutsar vackert sina barn samtidigt som de ska få ihop sina verksamheter som skapar arbetstillfällen åt betydligt fler personer än den närmsta familjen.
På Rindö påpekade ambulanshelikopterbesättningen förra veckan att helikopterplattan behövde röjas. Borde vara Vaxholms stads ansvar, diskuterade öborna i sin Facebookgrupp, men utan att invänta besked tog någon saken i egna händer och röjde av helikopterplattan i helgen. För sin egen och grannens säkerhet. Det är inte första gången om jag förstår det rätt.
Det är på många av dessa privata initiativ öarna fortlever. Vi ser exempel på det inte minst nu när de äldre skärgårdsborna får hjälp av vänliga själar under den pågående coronapandemin. Både butiker och vanligt folk ställer upp. Skärgårdarnas Riksförbunds nya ordförande, Lotten Hjelm, sa till mig att skärgårdsborna har en synnerlig förmåga att överleva kriser. Återstår att se hur vi tar oss ur denna.
