Älskade klenoder fick äntligen luftas igen. Efter två års uppehåll fick Ljusterö återigen finbesök av rariteter från hela det senaste seklet, när veteranfordonsrallyt Ljusterörundan gick av stapeln förra helgen.
Vid Ljusterö bygdegård råder full aktivitet. Krom, lack och mässing blänker i solen, det puttrar och brummar. Allt ifrån omsorgsfullt putsade “Farmor Anka”-bilar från 30-talet till 70-tals-mopeder och sportigare åk från 80- och 90-talen står uppradade på den stora gräsplanen, och mellan fordon-en dukas det upp picknickbord med kaffetermosar.
– Det här är ett bra genomsnitt av hur den svenska bilismen sett ut under hela sin existens, kanske att vi saknar några bruksbilar från 50-70-talet, säger en glad Henrik van Rijswijk, sekreterare i Motorhistoriska Sällskapet i Sverige (MHS), och blickar ut över ansamlingen.
Det är fjärde gången som MHS arrangerar veteranfordonsrally på Ljusterö. Senast var 2019, därefter satte pandemin stopp för evenemanget.
– Vi har kört en del webbrallyn via appar och sånt, men många har nog haft sina bilar stående. Det är väldigt roligt att nu kunna träffas på riktigt igen, och det är uppenbarligen ett stort sug för vi har drygt 80 anmälda, säger Henrik van Rijswijk, som själv har sommarställe på ön.
Vissa har varit med flera gånger tidigare, som ägarna till de äldsta fordonen i dagens rally – två T-fordar från 1913 respektive 1914 som fått hedersplatsen på gårdsplanen mitt framför bygdegården.
– Tjusningen är ju att vi kan hålla igång sådana här bilar och fortfarande vara ute och åka med dem, fastän de är över hundra år gamla. De är inga museiföremål som ska stå på pallbockar, de ska ut och rulla, säger Mikael Svane, ägaren till den från 1913.
Vad är era förväntningar på dagen?
– Att vinna givetvis! Nej, men det blir nog en trevlig runda, det brukar det vara, skrattar Pelle Lundström, Mikaels svärfar, som kör den andra tillsammans med sin fru Barbro och valpen Iris.
För andra är det första gången, till exempel för Sören Pennerud från Bromma som blev medlem för bara någon månad sedan.
– Den sociala biten är kul. Jag har kört stora raggarbilar innan men nu köpte jag nyligen den här, en Renault Dauphine från -62. Jag har alltid velat ha en fransk bil, de är lättkörda och drar inte så mycket bensin.
Bredvid honom står Håkan Svanberg med sin Ford Sierra från 1990.
– Jag har haft den i 26 år. De börjar bli ovanliga. Förr såg man dem nästan varje dag men nu är det inte många som rullar längre. De är värda att bevara.
Förutom deltagarna lockar evenemanget också en hel del åskådare. Peter Weimer, ordförande i Ljusterö bygdegårdsförening, står och fiskar upp varmkorv ur en stor kastrull för att servera hungriga besökare.
– Vilken fest va! Det här betyder mycket för Ljusterö och bygdegården. Naturligtvis en viktig inkomstkälla, men också för att kunna visa upp vilken fin bygdegård vi har. Förut hölls evenemanget på Ljusterö torg, men där var det så trångt och finns inga toaletter eller uppställningsplatser. Här har vi allting. Det är ett väldigt lyckat samarbete, säger han.
Klockan elva går första starten, då skickas mopederna iväg med vägbeskrivning och frågeformulär till de kontroller som väntar längs den cirka fyra mil långa banan. Därefter troppar de övriga av, en efter en, med 45 sekunders lucka. När så alla kommit iväg och gårdsplanen tömts hoppar undertecknad in i Henriks van Rijswijks gräddvita Mercedes och vi susar iväg längs Ljusterövägen ner mot Linanäs, där en bemannad kontroll finns.
Under färden pratar vi om förändringar i tiden, både vad gäller bilismen och det ideella föreningslivet. MHS har tappat medlemmar på senare tid, en trend som Henrik van Rijswijk vill vända.
– När jag gick med i styrelsen 2015 var målet att stoppa tappet, och det har vi nästan lyckats med. Idag har vi strax under 4 000 medlemmar men har haft 7 000 som mest.
Att folk inte engagerar sig ideellt lika mycket längre, samt blir allt äldre är faktorer som ligger bakom, tror han.
– De yngre engagerar sig inte på samma sätt. De leker med datorer, inte gamla bilar, vilket på sikt är ett hot mot fordonshobbyn.
Även bilindustrin själv har gjort bilmekandet till en utdöende konstform, menar Henrik van Rijswijk.
– Man kan inte meka med en ny bil. Öppnar jag motorhuven på min nästan nya Mercedes så kan jag inte göra mer än så. Och undertill är det bara en plastskiva. Men med min Ford från -65, där vet jag vad varenda skruv är och jag vågar skruva på dem.
En annan sak som föreningen jobbar med är att se till att det kommer finns bränsle i framtiden. Det är inte självklart att man ska kunna köpa 98-oktanig bensin i hela landet framöver, och att ställa om fordonen till el eller nya bränslen är svårt.
– Då får man byta ut alla motorer och då är det inte originalskick, det blir inte samma grej.
Henrik van Rijswijk berättar att de ibland får kritik från miljörörelsen för utsläppen.
– Och det stämmer ju att vi släpper ut avgaser. Men en sådan här gammal bil körs kanske 40-50 mil om året. Det blir inte någon märkbar effekt av det.
Nere i Linanäs blir det bilbyte, och jag får chansen att agera kartläsare åt Mikael Svane i hans T-Ford under den resterande färden. Det brummar trivsamt och vinden fläktar i håret när vi sätter av mot Marums gård. Längs vägen får vi många glada tillrop och vinkningar.
– Jag tar den till jobbet ibland, eller åker och handlar! Men man får inte ha för bråttom då, för det kommer alltid någon och vill prata, säger Mikael Svane.
Han har haft bilen i sin ägo sedan 2017, och forskat lite i dess tidigare ägarhistoria. Troligtvis var den andra ägaren en Emil Sundin, ett namn som finns ingraverat på en mässingsskylt i förarhytten, som haft bilen fram till sin död 1975.
– Han hade telefonnummer 1 i Öravattnet, så han var nog tidig med det mesta verkar det som! Förmodligen har den körts fram till 1927 och sedan ställts undan. Den finns på ett foto från 60-talet då den står i en lada någonstans.
Nuförtiden är bilen en tjusig och uppseendeväckande raritet, men på sin tid var den en budgetbil som vanligt folk skulle ha råd med. Därför är inredningen högst spartansk och moderniteter som till exempel hastighetsmätare saknas.
– Man får köra lite på känn!
Trots att enda likheten med en nutida bil rent körmässigt är att den har tre fotpedaler, är den lättkörd när man väl vant sig, berättar Mikael Svane vars barn till och med har fått övningsköra med den. Men allt med gamla bilar var inte bättre förr.
– Det enda jag saknar är en mugghållare för kaffet. Lite har kanske blivit bättre med åren ändå.
Fotnot: I Skärgården nr 26 skrev vi att det var hembygdsföreningen som arrangerar i samarbete med MHS – men det är alltså Ljusterö bygdegårdsförening och inget annat. Vi beklagar misstaget!
Här är fler bilder från folkfesten!
