Sedan förra året är skyddsjakt på mellanskarv på enskilds initiativ tillåtet från 1 augusti. I år har också Sveriges Organiserade Fiskeguider beslutat att donera 20 kronor per fälld fågel, och en privatperson lägger ytterligare 20 kronor för att uppmuntra till jakten. Skärgården följde med två jägare på skarvjakt kring Dalarö.
Redan på långt avstånd ser man den tydligt ute på fjärden, den lilla ön Skraken, där de nakna trädstammarna sticker upp som gråa tandpetare mot himlen med risbon svävande högst upp i trädkronorna. På de flata klipporna sitter hela kolonin, ett hundratal fåglar, samlade i kvällssolen. När båten kommer närmare lyfter de från land och skingras i skyn.
Vi plöjer oss fram genom täta snår av brännässlor för att komma upp till toppen av ön, en öde plats som i det närmaste kan beskrivas som en krigszon där en atombomb just briserat. Fallna träd ligger som plockepinn på marken. Vit spillning och döda skarvar, som ger upphov till en frän stank. Paradoxalt nog finns här också en frodig grönska, vid sidan av spöklandskapet, med vackra blommor i starka färger som en stark kontrast mot allt det färglösa och döda.
Det är tredje dagen på årets skarvjakt och många jaktlag har sedan i måndags laddat bössorna ute i skärgården, kanske fler än något år tidigare. I fjol infördes en ny lag som möjliggör skarvjakt på eget initiativ, vilket innebär att jägare med jakträtt inte behöver ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen. Nytt för i år är också att SOF, Sveriges Organiserade Fiskeguider, erbjuder 20 kronor för varje fälld skarv, ett initiativ som toppats av att även en privatperson går in med motsvarande summa. Dessutom planerar SOF att starta ett Swish-konto för att ge fler privatpersoner möjligheten att bidra till jakten.
Ett par av jägarna som medverkar är Timmy och Robin. Med idag är också Åke Thudén, som länge arbetat aktivt med att reducera antalet skarvar och på uppdrag av länsstyrelsen utfört oljéring av skarvägg i många år. Han anser att skarven på alla vis måste bekämpas.
– Jag är gammal fågelnisse själv, men det här är en invasiv art som orsakar grova ingrepp i naturen. Förutom att den tar all fisk förvandlar den öar till gödselstackar med en fauna som inte ska finnas på en karg skärgårdsö. Runt en skarvkoloni får du syrefria bottnar, där ingen fisk eller fauna kan leva. Ett naturligt djur beter sig inte så, menar han.
Både Robin och Timmy, som själva fiskar mycket i vattnen kring Dalarö, har märkt att fiskebeståndet minskat radikalt de senaste åren och menar att skarvjakten därför är livsviktig.
– Det finns ingen fisk kvar i vårt närområde. Vi måste få tillbaka en levande skärgård helt enkelt, så att allting kan börja funka igen som det en gång gjorde. Och någon fisketurism går ju inte att köra här längre, säger Timmy uppgivet, och fortsätter:
– Det är många som varnat för den här utvecklingen sedan nittiotalet, men ingenting görs.
Det finns säkert andra faktorer som påverkar fiskbeståndet också, som sälen och bottentrålarna. Men skarven tar ju upp mer fisk än vad både sportfiskarna och yrkesfiskarna gör tillsammans. Det finns ju inga yrkesfiskare kvar. I dagsläget importerar vi 97 procent av all fisk till Sverige.
De är alla överens om att myndigheterna borde stötta skarvjakten mer. Att bedriva denna verksamhet innebär stora utgifter för den enskilde jägaren; båtbränsle, ammunition, bulvaner, kläder och övrig utrustning kostar många tusen kronor. Det enda bidrag jägarna får är de 40 kronorna per fälld fågel som SOF och en privatperson nu går in och sponsrar med.
– Det är anmärkningsvärt att myndigheterna lägger ansvaret på jakträttsinnehavare eller markägare att skjuta skarv, utan att vi får någonting för det. Myndigheterna borde istället anställa folk som kan göra det här. Det handlar ju om att våra kommande generationer ska kunna se en abborre och att det ska finnas fisk kvar i skärgården, säger Timmy.
Skarven dödar växtlivet på sina häckningsplatser, stör ekosystemet och förstör för yrkesfiskarna, hävdar skarvmotståndarna. Skarvförsvararna å sin sida menar att jakten är verkningslös, hotar andra fågelarter och att fiskekollapsen istället beror på överfiske, övergödning och miljögifter. Den som följt skarvdebatten vet att ämnet skapar känslosvall och att åsikterna kring fågelns vara eller icke vara är minst sagt polariserade.
– När vi började med prickning och oljéring blev vi anmälda av ornitologerna varje år, men det lades alltid ner hos polisen. De har försökt på alla vis att stoppa det här, men det går inte.
– Jag har aldrig fått något direkt hot, men det är många som ogillar det vi gör. Men de flesta skärgårdsbor anser nog som vi att skarven måste begränsas, säger Timmy.
Färden fortsätter och vi lägger till vid en liten ö där vi går i land. Jägarna byter om till jaktmundering; heltäckande kamouflagedräkter med ansiktsmasker och handskar. Att jaga skarv är svårare än andra sjöfåglar då det är mycket vaksamma och smarta djur som är otroligt känsliga för förändríngar i miljön, såväl nya synintryck som okända ljud. Att då även lägga båten på en dold plats är viktigt – om den blir upptäckt av fåglarna väljer de oftast en annan flygväg.
– Den här jakten kräver mycket organisation och det gäller att överlista dem. Är du ett gäng ute, måste du ha någon som släpper av dig, någon som sitter där och någon som bärgar fågeln. Det är inte som med annan sjöfågeljakt där du kan lägga till vid land och tända en brasa en bit bort och sätta dig i en skåre och jaga, det funkar inte. Om man sedan skjuter på dem för hårt på ett ställe, då börjar de flyga annorlunda, de lär sig väldigt fort, säger Timmy.
Vi som är åskådare sätter oss en bit bort i buskarna för att inte störa jägarna. Det är väldigt tyst, sånär som på suset i tallkronorna och vågskvalpet mot klipporna. Nu är det väntan och tålamod som gäller. Så plötsligt skär ett skott genom tystnaden och öronpropparnas vadd. En träffad fågel singlar ner i vattnet. Sedan blir det tyst igen. Ikväll går det trögt för samtliga jaktlag som befinner sig i området och efter några timmar beger vi oss tillbaka mot Dalarö igen. Den första dagen sköts 350 skarvar i området kring Dalarö och det kan ha påverkat utdelningen idag. Men enligt jägarna och Åke Thudén går det aldrig att skjuta så mycket att man hinner ikapp återväxten.
– Länsstyrelsen beslutade att skarvpopulationen skulle elimineras med 50 procent på tio år. Nu har det gått tre år, och den går istället rakt uppåt. Det enda som hjälper är oljéring och vattenkanoner, och ankomstjakten på våren, men den är väldigt begränsad, säger Åke Thudén.
