I 45 år har familjen Malmqvist bedrivit färjetrafik mellan Tynningö och Norra Lagnö. Men sedan 1 januari är det slut med det, efter att färjeleden blev statlig. Nu väntar en välbehövlig ledighet för familjen, men också ett viktigt beslut om framtiden.
Att sitta i soffan och rulla tummarna ligger inte för Bernt Malmqvist på Tynningö som nyligen fyllde 75 år. Han tar emot i huset i Hemviken, med ryggen mot den sagolika utsikten och fullt fokus på en försvarlig knippe nät som han är i färd med att laga. Parallellt med rederiverksamheten har han fiskat, mer eller mindre konstant hela tiden.
- Hade jag varit tio år yngre hade jag startat en ny färjelinje, säger han och ler. Men det är inget skämt, utan allvarligt menat. För Bernt Malmqvist anser att jobb är en viktig drivkraft i livet. Det bekräftar även hans dotter Gunilla Malmqvist som tillsammans med sin bror Tomas numera driver rederiet Tynningö sjötrafik. Hon är desto tacksammare över den paus i verksamheten som det statliga övertagandet av färjelinjen har inneburit för rederiet.
- Jag ska vara mammaledig under våren och Tomas får ägna sig 100 procent åt det hotell med snöskotercenter som han startade i Sälen för snart tre år sedan. Under tiden ska vi tänka och känna efter i vilken riktning vi vill fortsätta, det ska bli jätteskönt, säger Gunilla. 
Båtverksamheten startades av Gunillas farfarsfar, då med shoppingturer, eller utflykter, mellan Vaxholm och Tynningö. Han körde även tegel åt byggherrar runtom i skärgården och i stan. 1954 kom Gunillas farfar Nils in i bilden då han skaffade sig en taxibåt. Efterfrågan växte snabbt och taxibåten fick snart sällskap av en passagerarbåt och snart av ytterligare en taxibåt. Nils var skärgårdsbo av den hårda kalibern vittnar Bernt om:
- Han var ute en gång i passagerarbåten, när han blev påkörd av den engelska tankbåten Helldia. Jag såg olyckan från land och körde ut. När jag kom till olycksplatsen låg pappa och flöt på sin skinnjacka och hade klarat sig. ”Det var inte min tur den här gången” sa han bara, sen pratade han aldrig mer om olyckan, berättar Bernt.
Den första bilfärjan införskaffades 1967, då färjeleden mellan Norra Lagnö och Tynningö startade. Familjerederiet drev leden i privat regi och körde dagligen under sommarmånaderna samt fredagar till måndagar under resten av året. Enda uppehållet var mellan Trettondagen och påsk, då Tynningöborna anordnade isväg istället för färja. 1989 bildades Tynningöfärjan ekonomisk förening, som blev huvudman på leden. Men familjen Malmqvist fortsatte att köra trafiken på entreprenad.
- Första året hade vi drygt 50 000 bilar, medan vi 2012 hade över 180 000 bilar, så trafiken har vuxit enormt, säger Gunilla och lägger till att trafiken lär öka ännu mer nu när den är gratis. Färjeleden har dock bara varit en del av verksamheten:
- Parallellt har vi kört frakt i hela skärgården, berättar Bernt som dessutom var med och byggde färjeläget i Oxdjupet 1968, liksom har utfört sprängarbeten för militären på en rad platser och varit tillsyningsman åt militären.
- Man måste ju överleva, säger han och tar en klunk kaffe. 
Familjeföretaget står på tre ben. Förutom sjötrafiken även Malmqvist båtvarv med vinterförvaring inom- samt utomhus, samt Malmqvist sjö- och allservice som med två fraktfärjor utför allsköns marina uppdrag som att lägga ut bojar och bryggor, utföra transporter och lyft. Så vad händer då i framtiden för Tynningö sjöservice?
- Vi står i ett vägval att antingen sälja av fartygen och göra något helt annat eller att bygga upp en ny verksamhet med färjorna som bas, säger Gunilla och fortsätter: - Gör vi det är det troligast att vi tittar på frakt och anläggningssidan. Det är många spännande byggprojekt på gång längs Stockholms sjösidor.
