Han har burit ett glittrande blingblingkors från H&M under gudstjänsterna. En ceriserosa skjorta som råkade bli biskopslila i teve. Placerat en borrmaskin på kistan under en begravning och bjudit på geléhallon under ett dop. Han har också haft ett dödskallesmycke runt halsen när han predikat. Möt Anders Elvin, präst i Blidö kyrka, som nu är dömd till prövotid av Domkapitlet för sina udda smycken och predikningar.
Prästen Anders Elvin har ända sedan han avgav prästlöftet 1987 gått sina egna vägar och utmanat kyrkans normer och konventioner. Många av kyrkans besökare har genom åren uppskattat hans moderna, folkliga stil och personliga predikningar men i de kyrkliga leden har det muttrats länge. År 2001 fick han nog av bråken med kollegorna och valde att börja frilansa istället. Han kom att kalla sig Roslagsprästen och han tog uppdrag av privatpersoner att utföra bröllop, dop och begravningar. Och uppdragen var många, fram tills den dagen kyrkomötet satte p för verksamheten och inrättade en ”Lex Anders”, som förbjöd präster att vara egenföretagare.
Anders Elvin befinner sig just nu i ett vägskäl i sin karriär. Han har tilldömts tre års prövotid efter att han har anmälts flera gånger för att ha misskött sitt arbete. Den
senaste stormen kring Anders Elvin tog fart hösten 2016. Det var då församlingsborna i Länna-Blidö-Riala upptäckte att deras präst plötsligt bar ett nytt smycke runt halsen – utformat som en dödskalle. Många blev förstås nyfikna och började ställa frågor. Hur kom det sig att han som präst bar ett sådant smycke runt halsen? Och Anders hade ett alldeles särskilt syfte med det.
– I det här jobbet träffar vi ju väldigt mycket människor i sorg. En begravning är ju liksom slutgiltig, och jag tycker att det är väldigt spännande att se döden som gränsdragningen för oss alla. Döden gör livet värdefullt och utifrån de tankarna ville jag uppmana: lev! Då insåg jag att det här med att ha en dödskalle är ett bra sätt att komma i kontakt med människor och prata om den frågan, säger Anders.
Men även om många tyckte att det var intressant att Anders på detta okonventionella sätt väckte existentiella funderingar hos församlingsborna, var det flera andra som blev upprörda och särskilt inom kyrkan. Dödskallen fick människor att göra kopplingar till både Hitlers fruktade paramilitär SS och pirater. När Anders trots kritiken vägrade ta av sig smycket valde till slut flera kvinnliga kollegor att anmäla honom till biskopen.
Anders själv har funderat mycket på varför det så, i hans tycke, oförargliga smycket kunde sätta igång sådana känslostormar.
– Dödskallen är ju inte farlig, den är ju ursprungligen i kristna sammanhang en symbol för död och evigt liv. Vanliga människor kunde acceptera att jag bar den och fick berätta för dem om den, medan de kyrkliga blev förfärade, säger Anders.
När detta skedde var Anders redan på väg in i domkapitlet av en annan anledning – att han brutit mot kyrkoordningen och handboken under en begravningsgudstjänst. Han hade under en del av gudstjänsten då man absolut inte får lägga någonting på kistan placerat en keps, en borrmaskin och en tumstock på kistlocket utifrån en önskan från de anhöriga.
Anders försökte förtydliga syftet med dödsskallesmycket men lyckades inte blidka de uppretade kollegorna och efter en skarp tillsägelse från biskop Ragnar Perselius slutade han att använda det. Men fortfarande sökte han efter ett sätt att komma närmare kyrkobesökarna och väcka debatt kring ämnen som intresserade honom.
– Jag undrade, vad kan jag nu ha runt halsen som gör att jag får en kommunikation? Så jag tänkte, en kvinnotorso, alltså en kvinnokropp, den kan ju väcka mycket frågor.
Sagt och gjort. Anders började bära en egentillverkad, barbieliknande kvinnotorso, insvept i lila folie med ett kors under, som naturligtvis framkallade nya frågor. Han berättar att flera kvinnor, bland annat konstnärer, hade berömt honom för smycket. Men reaktionen från kyrkan lät inte vänta på sig den här gången heller. Snart fick han höra från kollegorna, de som redan innan retat sig på hans accessoarer, att smycket var kvinnofientligt och hotfullt och man drog till och med paralleller till mordet på den kvinnliga journalisten Kim Wall.
Misstänkte du inte att det här smycket också skulle väcka starka känslor hos de kyrkliga?
– Jo, och det var ju det det gjorde. De här fyrkantigt kyrkliga blev ju förfärade över detta och undrade ”hur kan du ha en kvinnokropp runt halsen”? Jag försökte förklara att varje gång någon frågade varför jag bar smycket kunde jag börja prata om kvinnans situation med dubbelarbete, att mina döttrar får lägre lön än manliga ingenjörer, att svenska kyrkan är en patriarkal, manlig kyrka. Jag tyckte att det var en fantastisk möjlighet, för vi män måste börja ställa oss upp för jämställdheten. Det var någon forskare som sa att det kommer dröja femhundra år innan Sverige är jämställt.
Under en gudstjänst i Länna kyrka tog Anders Elvin upp att han ville prata kring temat reformation, manligt och kvinnligt. Han hänvisade till att Luther talat om reformation men menade att svenska kyrkan också måste börja titta framåt.
– Jag sa att vi måste börja tänka, för all förändring börjar i tanken. Den gudstjänst som vi har idag är en manlig konstruktion som är 2 000 år gammal. Och varför går vi hierarkiskt in i kyrkan, där den med högst rang går in sist? Det är ju en typisk hierarkisk patriarkal turordning och vi måste börja titta på den. Jag sa inte att vi ska kasta handboken vilket jag blev anklagad för och jag sa inte att domkapitlet ska skrotas. Jag sa vi måste börja medvetandegöra oss, betonar Anders.
Efter incidenterna med de tre ägodelarna på kistan, dödskallesmycket och den kvinnliga torson hade kyrkan fått nog och i mars 2018 dömdes han av domkapitlet till tre års prövotid. En dom som hanöverklagade men förlorade tre månader senare.
Vad innebär prövotiden rent praktiskt för dig?
– Jag vet inte, men det kan betyda att biskop Ragnar Persenius själv bedömer om jag gör saker som man kan tycka är ett brott mot ämbetet. Det är han som äger att avgöra det, han kan alltså ta ämbetet ifrån mig.
Anders Elvin är övertygad om att själva provokationen är en tagg som får människor att vakna upp, att det är det som skapar förändring.
– Om man bara är mainstream är det ingen som lyfter blicken eller börjar fundera över sig själv och ställer frågan ”hur lever jag mitt liv”? säger han och fortsätter:
– Prästerna griper tag i det förgångna och tror att det ska vara räddningen in i framtiden. Jag menar att framtiden förändras hela tiden, vi måste vända oss mot den istället för att falla baklänges och tro att det förgångna har svaret åt oss. Jag tror att vi behöver möta människor i framtiden där de är, i det nya, i förändring. Vi kan inte förbanna mobiltelefonerna, men vi kanske måste hitta vägar att använda dem på nytt sätt.
Anders är själv chockad över att det gått så långt att han nu hänger löst inom kyrkan och grubblar mycket över det som har hänt.
– Jag hade inte en aning om att det skulle bli såhär utifrån det jag sa. Alltså att kvinnor som har kommit upp sig i kyrkans hierarki anmäler mig. Rubbar jag deras makt? Är det det som gör att det blir så starkt? Eller är det att jag som man ikläder mig något slags försvar av kvinnan? filosoferar han.
Turerna kring Anders de senaste åren har inte bara drabbat honom själv utan även hans nära medarbetare och familj.
– Mina anställda har ju mått dåligt också i den här processen. Det har påverkat hela arbetsgruppen. En av de anställda har tagit tjänstledigt för studier, hon har tyckt att det varit så hemskt att man i kyrkan kan göra på det här sättet. Andra har bytt avdelning. Många har frågat sig, är det såhär i en kristen organisation, är det såhär vi behandlar varandra? I somras frågade jag Ragnar, ”varför sätter du dig inte ner med oss kyrkoherdar, dessa fyra kvinnor som anmält mig, och pratar ut om det här”? Det har fortfarande inte skett. Ingen försoning, ingen förlåtelse, säger han.
Anders planerar nu att lämna in en anmälan om mobbing till Diskrimineringsombudsmannen för den skada han anser att kollegorna utsatt honom för. Men först ska han ha semester och försöka koppla av, även om han tycker att det är svårt. Tankarna mal hela tiden och han säger att han bara klarar av att fokusera på en dag i taget.
– Men när det har varit som svårast har jag envist tänkt GUD ÄR STÖRRE. Och att Gud är med mig vad som än händer.
Vad får dig att ändå vilja vara kvar i kyrkan efter allt som har hänt?
– Jag älskar ju själva jobbet. Vigslar, dop och begravningar och mötet med församlingsborna. Jag har ju haft problem med chefer och fyrkantigheter ända sedan jag började för 31 år sedan. Den här pompösa kyrkan som jag inte riktigt passar in i. Jag längtar hela tiden efter att få göra saker efter människors önskningar istället för att bara följa handboken. Så under den här perioden har jag öppnat dörren för möjligheten att om de tar kragen erbjuder jag borgerliga avsked efter människors önskemål, som kan inbegripa Gud om personen så önskar. Det väcker min kreativitet att få göra som man vill. Ha avskeden på stranden, vid gräsmattan. Ett tag var jag till och med inne på att starta ”Moderna svenska kyrkan”, så visst har jag en rebell inom mig, skrattar han.⁃
Fotnot: Biskop Ragnar Persenius har blivit kontaktad men avböjt att svara på Skärgårdens frågor.
Text: Ingrid Hedman
