Just nu dyker marinarkeologer på det mytomspunna Osmundvraket utanför Dalarö, med förhoppningen att få mer kunskap om hur Sveriges järnhandel på 1500-talet såg ut. Allmänheten kan följa arbetet och fynden i realtid.
När Skärgården når marinarkeolog Jim Hansson står han på en guppande arbetsponton ute på vattnet utanför Dalarö.
– I morse var det blåst och två grader, men nu börjar det lugna sig lite, säger han.
Sedan en vecka tillbaka har han tillsammans med ett team på totalt fem dykande arkeologer arbetat ute vid pontonen, som är uppankrad med stora betongklumpar rakt ovanför Osmundvraket. Från pontonen leder en så kallad mammutsug 30 meter ner i djupet, som med lufttryck transporterar upp dyn till ytan. Ett såll på pontonen fångar de eventuella småsaker i slammet som arkeologerna nere vid vraket missar.
– Vi gräver oss just nu ner midskepps i vraket och har kommit ner 1,30-1,40 meter under dyn i det första schaktet av två. Vi vill kunna se lastens sammansättning, och gärna också komma ner i botten för att se skrovtypen. Men just nu vet vi inte om vi kommer ner, vi hittar så mycket grejer överallt! Vi har inte vetat innan hur mycket som fanns under dyn.
Osmundvraket upptäcktes 2017 av företaget Dykcharter, som sedan meddelade marinarkeologerna om indikationen. Skeppet, som daterats till 1540-talet, fraktade bland annat osmundar – knytnävsstora järnämnen som var en standardiserad handelsprodukt på den tiden. Det beräknas finnas fler än 40 tunnor ombord, vilket gör det till det hittills största fyndet av osmundar på en och samma plats i Sverige. Men mycket av vart frakten gick och hur den gick till är höljt i dunkel, och något som marinarkeologerna nu vill ta reda på.
– Osmundar var en svensk produkt och omnämns för första gången på 1200-talet som högkvalitativt järn. Men de försvinner någon gång på 1600-talet och ersätts av det modernare stångjärnet, som vi också har det första kända fyndet av ombord. Det här skeppet är alltså en representant för den brytningstiden, mitt under perioden då Gustav Vasa bröt med Hansan för att köra sin egen handel, berättar Jim Hansson.
Skeppet är oerhört välbevarat trots århundranden på havets botten. Stormasten som en av tre master står kvar och sticker 18 meter rakt uppåt. En koppargryta finns kvar i den murade spisen och på tunnor som hittats syns flera fortfarande intakta bomärken. Dessa kan leda vidare till en ägare av delar av lasten.
Andra intressanta fynd som dykarna hittills hittat är bland annat pottaska, riggdetaljer, fiskben, delar av en lädersko – och horn från vad man tror är en älg.
– Det ligger i bulklasten bland alla tunnor, så det kan ju vara ämnen som skulle säljas. Horn har man använt sedan stenåldern för att göra handtag och verktyg. Man kanske inte slänger med ett älghuvud med horn för att ha att käka!
Dykningarna är komplicerade och kräver ett gediget säkerhetstänk. Endast ett tjugotal minuter åt gången kan tillbringas nere på 30 meters djup, därefter behöver man vänta i 3,5 timmar innan man kan gå ner igen. Dykarna har hela tiden tillgång till luft från ytan, telefon och säkerhetslina, och på pontonen står säkerhetsdykare och hjärtstartare redo.
– Det är inte så ofta vi gör sådana här grävningar på så stora djup. Men det rullar på jäkligt bra nu, det är jättekul, säger Jim Hansson.
Under arbetets gång har allmänheten kunnat följa med bland annat via livesändningar på Facebook, som streamats in till det nyöppnade Vrakmuseet på Djurgården där besökare fått ställa frågor i realtid.
– Det har blivit lite dogma, med skakig kamera och sladdar som åker ur ibland. Men responsen har varit överväldigande. Vi försöker förmedla vad som händer här och nu och visar grejer som kom upp för en halvtimme sen. Det är ett nytt koncept som jag inte tror något annat museum testat, men det verkar gå hem, säger Jim Hansson.
TIPS
Vill du följa marinarkeologernas arbete på Osmundvraket? Gå med i Facebookgruppen “Vraks marinarkeologer” där löpande uppdateringar läggs ut.
