KRÖNIKA. All grundläggande samhällsservice är dyrare att utföra i skärgården än på fastlandet. Av naturliga skäl. Avstånden är längre, resvägen över vattnet ibland oberäknelig, byggnader och vägar ofta mer spartanska och invånarna färre. Alla vet att det är så. Det är ett faktum.
Men när det ska upphandlas tjänster är det ibland som om att man undviker att tänka på verkligheten, där skärgården ingår. Som om att upphandlingar bara handlar om två saker. En entreprenör som vill vinna och en kommun som vill ha ett så lågt pris som möjligt. Just där och då, i det skedet, är det härliga tider. Vem vill tänka på att det snart är måndag under en lyckad utekväll på fredagen, där allting klaffar liksom. Verkligheten känns så långt borta. Men när upphandlingen väl är vunnen kommer baksmällan. Avtalet ska omsättas till faktiska tjänster som ska utföras, och nu minns man. Skärgården... Det behövs fordon som kan ta sig i land på öarna för att transportera soporna man tagit på sig att hämta och sotarna måste ha en båt som klarar sjö för att kunna komma ut till avlägsna öar. Men vem tänkte på det under upphandlingskalaset? Är det kommunernas fel? Borde skärgårdskommunerna vara bättre på att göra upphandlingar med sina öar i åtanke eller är det entreprenörerna som borde sansa sig i sin iver att vinna uppdraget och ha koll på vad det är de tar på sig att göra? Det hela är som vanligt efter en lyckad, men lite urspårad utekväll, något oklart.
I vissa fall kan man ana att den ena parten kanske haft något bättre koll på läget än den andra under festligheterna. Som när de privata hemtjänstbolagen lyckas plocka russinen ur kakan och få ett avtal där de tar på sig de områden där det är tätt mellan brukarna och lätt att ta sig emellan dem, fastlandet alltså. Medan kommunen får stå för uppdragen i skärgården där det är mer eller mindre omöjligt att göra det lönsamt. Eller när sotningsföretaget vinner uppdraget med ett fiffigt litet undantag i avtalet som gör att de inte behöver sköta sitt uppdrag mot kunderna om företagets båt inte fungerar. Eller båten inte klarar att det blåser. Sedan har vi missar som den med soporna som inte kan hämtas från fastigheterna eftersom entreprenören inte har ett fordon som kan ta sig i land under rådande förhållanden. Ja… vad vet man, kanske hade ingen koll på läget här. Sånt händer ju. Jag kommer inte att utnämna varken kommunerna eller entreprenörerna till boven i dramat. Upphandlingssystemet bjuder – som jag ser det – in till klackarna-i-taket-vi lever-i-nuet-känslan och det är bara att konstatera att oavsett vem det är som gjort bort sig under ”pangkvällen” så är det skärgårdsborna som får dras med huvudvärken.
