Trogna läsare kanske minns fallet med Stig Dahlströms flytande hus, som vi skrev om här i tidningen för ett par år sedan. Stig hade byggt sitt drömhem och helt sonika placerat det på en flotte i sjön Båtstjärnen i Dalarna. Eftersom hemmet hade både motor, styrinrättning, lanternor, mistlur och ankare – och dessutom kördes runt på sjön då och då, samt var registrerat som fartyg hos Transportstyrelsen – antog Stig att hans bostad förstås var en båt. Och som båt, tänkte han, gällde inte krångliga regler om bygglov och strandskyddsdispens. Men så tänkte vare sig länsstyrelsen, mark- och miljödomstolen eller Mark- och miljööverdomstolen som alla menade att båten/huset måste väck ur sjön. Stig har dock inte gett upp än, utan har fortsatt att driva fallet hela vägen till Europadomstolen.
Nu verkar skärgården ha fått sin egen Stig Dahlströmhistoria. Vid spetsen av Kalkkobben utanför Ornö ligger numera en villa, förankrad men fullt mobil. Ägaren kallar det en solklar båt. Kommunens tjänstemän däremot kliar sig i huvudet. Ska man följa prejudikatet från Dalarna eller går detta fall att tolka annorlunda? Kommer ännu en flytande dröm att strandas i domstol?
För vad är egentligen en båt? Hur ofta måste något flyttas för att räknas som rörligt? Hur långt? Räcker det med en sväng runt udden, eller krävs en regelrätt sommarsegling med loggbok och navigationsplan? Hur länge får man ligga still innan huset upphör att vara ett flytetyg och förvandlas till en otillåten byggnation? I Stig Dahlströms fall konstaterade länsstyrelsens handläggare att det är “upp till gemene man” att bedöma vad som är en båt och vad som är en bostad utifrån dess allmänna intryck. Det kan bli en rätt snårig diskussion att ge sig in i, tänker jag.
Gränsen mellan fast och flytande, tillåtet och förbjudet, blir allt svårare att dra, särskilt i takt med att fler börjar tänja på den. Och inte bara på vattnet. På land har tiny houserörelsen och vanlifetrenden blivit ett sätt att leva mer flexibelt och undvika den stela och byråkratiska processen kring bygglov. Så länge huset står på hjul, och flyttas med jämna mellanrum, öppnas en juridisk gråzon där det traditionella regelverket haltar efter.
Kanske är det ditåt vi är på väg. En mindre rotad, mer rörlig tillvaro. Ett samhälle där hemmet inte längre är något vi slår ner bopålar för, utan snarare något vi kör omkring med. Kanske blir fjärdarna fulla av flytande villor framöver? Kanske gästhamnar börjar placera ut små atterfallare längs bryggorna som guppande hotellrum, utan att behöva krångla med detaljplaner och bygglov?
Kanske kommer vi alla bli lite mer som Skalman – redo att packa ihop och tuffa vidare när myndigheterna knackar på.
