KRÖNIKA. "Ge en man en fisk och han blir mätt för dagen. Lär honom att fiska och han blir mätt för resten av livet.” Så lyder det klassiska ordspråket. Men i sin ordagranna betydelse verkar det inte längre hålla särskilt väl.
Efter år av minskande bestånd tycks gäddan nu vara tillbaka, åtminstone i delar av inner- och mellanskärgården. Provfisken visar att bestånden i vissa vikar ökat markant, särskilt där skyddsområden införts. I en artikel i Dagens Nyheter (23/9-2025) intervjuas ett kompisgäng som fiskat i skärgården och fått upp hela 42 gäddor på sex timmar.
– Helt sjukt! Vi var som barn på julafton, jublade de.
Men är det verkligen klokt att börja fiska upp gäddan igen så fort en återhämtning kan skönjas? Catch-and-release-metoden sägs inte påverka bestånden, men forskningen är långt ifrån enig. Havs- och vattenmyndigheten påpekar att fisken kan ta skada av kroken, syrebrist eller av fjäll som skadas. En återutsatt fisk är därför inte alltid lika livskraftig som en som aldrig blivit fångad. Djurens Rätts riksordförande Camilla Bergvall uttrycker det så här i tidningen Syre (24/7-2024):
– För fisken är det både smärtsamt och mycket stressande att bli fångad på en krok och sedan dras upp ur vattnet. Att släppa tillbaka fisken kan verka som en god gärning, men risken är stor att den inte överlever särskilt länge, trots att den kanske verkar pigg när den simmar iväg.
Samtidigt pågår en betydligt större kris under ytan. En ny studie, ledd av forskaren Eva Papaioannou, har granskat EU:s fiskeriförvaltning av torsk, sill och skarpsill i Östersjön. På förra veckans Baltic Breakfast, arrangerat av Stockholms universitets Östersjöcentrum, redovisade hon resultaten: kortsiktiga intressen har genomsyrat hela processen kring fiskekvoter. I varje steg – från nationell insamling av data hela vägen fram till besluten som fattas av ministerrådet – har man haft hybris. Så fort ett enskilt år visat på en aldrig så liten återhämtning av bestånden har man pressat kvoten till bristningsgränsen kommande år. I backspegeln är det smärtsamt tydligt att torskkollapsen hade kunnat undvikas; kanske hade det räckt med ett enda års fiskestopp vid rätt tidpunkt. Men istället för att dra lärdom har modellen havererat och förvaltningen fortsatt som om inget hänt. Nu tar vi nästa art!
Det är inte enskilda sportfiskare eller yrkesfiskare som bär skulden för den här situationen. Problemen ligger på systemnivå och det är också där lösningarna måste börja. Vi har som samhälle inte råd med ett guldfiskminne när det gäller fiskeförvaltningen. Är vi verkligen så låsta vid kortsiktiga vinster att vi inte klarar av att tänka längre än till nästa fångst?
