På Skärgårdsstiftelsens driftkontor på Gålö arbetar sex fastanställda drifttekniker som servar ett 15-tal mark- och vattenområden i Stockholms södra skärgård med underhåll och tillsyn. Sommartid, när behoven är som störst, har stationen även fyra ungdomar som förstärker teamet. Skärgården hängde med driftchef Robert Lundh och sommarjobbande Thea Arvidsson en dag på jobbet.
Klockan är strax efter sju på morgonen när Robert och Thea styr ut från Gålö med stiftelsens båt Ulrika. Robert som är driftchef sedan två år tillbaka och anställd på Skärgårdsstiftelsen sedan 2016, kan området som sin egen bakficka. På fritiden är han frivillig i det lokala brandvärnet på Dalarö. Idag har han med sig Thea, som läser till personalvetare och gör sin första säsong på stiftelsens driftavdelning.
– Jag trivs jättebra, säger Thea.
På Ulrikas fördäck har de lastat sex stora orangea säckar med ved som ska levereras till en bastu på Nämdö, och ett kylskåp som ska till Huvudskär, där stiftelsen bedriver vandrarhemsverksamhet.
– Vi försöker planera åkandet effektivt, så att vi får så mycket som möjligt gjort när vi är i ett område, säger Robert.
Det är sol och runt 20 grader i luften när båten den här morgonen far mot Huvudskär. En riktig drömdag när man har skärgården som arbetsplats.
– Det är inte lika roligt på vintern när det är kallt och halt överallt, säger Robert.
Men vädret är inte det enda som spelar in för hur arbetsdagen ska falla ut. Robert har varit med om lite av varje genom åren, och berättar om några minnesvärda händelser medan båten drar fram över fjärden. För ett antal år sedan var det två naturister som satte hans tålamod på prov.
– De hade lagt sig i ett fågelskyddsområde på Fjäderholmarna. På den tiden var jag tillsynsman och åkte fram till dem i en eka för att be dem lämna skyddsområdet. De var väldigt envisa och insisterade på att vara kvar.
Robert stod framför dem i ekan och försökte prata dem till rätta.
– Jag kunde inte titta dem i ögonen, för de vägrade skyla sig. Till slut fick jag hota med att ringa Kustbevakningen och förklara att de kommer att ge dem en bot. Då lämnade de.
När vi kommer fram till Huvudskär lägger båten till på den västra sidan av ön.
Vid ett av de röda husen med vita knutar står sommargäster och diskar upp frukostporslinet i solskenet. På en lina hänger några ljusa sommarplagg och vajar i vinden. Robert och Thea lyfter ut kylskåpet ur båten och baxar upp det mot det gamla tullhuset.
Fastigheterna på ön har varken el eller indraget vatten. Elen som finns kommer från solceller och en traditionell vattenpump förser sommargästerna med dricksvatten. Tidigare var Huvudskär hem för tullare, lotsar och fyrvaktare, och som mest var ön bebodd av ett hundratal personer, men sedan 70-talet är ingen bofast här. Skärgårdsstiftelsen äger huvudbyggnaderna, fyren och flera mindre fastigheter på den karga ön.
Robert och Theas kollega Pelle Blom, som är drifttekniker och bosatt på en av grannöarna, ansluter för att ta emot kylskåpet. Pelle har varit med ett tag och minns tiden innan solcellerna gjorde sitt intåg.
– Då använde man gasolkylskåp. Det räckte att ytterdörren stod öppen för att lågan skulle slockna, så fick jag åka hit och tända den igen. Så solcellerna har sparat mig en hel del åkturer med båten, säger Pelle.
Det nya kylskåpet lämnas i Tullhuset, och efter en fikapaus med en kanelbullslängd på en solvarm träbänk drar Robert och Thea vidare.
På agendan står nu veden som ska lämnas till stiftelsens bastu på Nämdö. Bastun är öppen för allmänheten från maj till oktober. Nu är påfyllningen välbehövlig – vartenda vedträ har gått åt under sommarens första kalla veckor. På väg till Nämdö lägger de till lite här och där och går i land och tömmer soptunnor och slänger ett öga på toaletter som behöver tillsyn.
På Nämdö lastar de in veden under bastun, innan de sätter sig på en sten vid vattnet och intar sina medhavda lunchlådor.
Sedan är det motorsågsuppdrag i skogen som väntar.
– Det är träd som blåst ner lite här och där. De har gått ner över vandringsleden, så vi får försöka plocka bort dem, säger Robert.
En kort båtfärd senare byter Robert om till skyddsbyxor, tar med sig hjälm och en batteridriven motorsåg in i skogen, som är som något ur en sagobok. Stigar slingrar sig hit och dit, möts och går isär. Ett av de stormfällda träden har fastnat i fallet, högt upp i ett annat träd. De bestämmer sig för att försöka dra ner det med hjälp av linor för att kunna såga upp det. Thea hämtar ett par långa tampar från båten som Robert kastar över trädet. Trädet sitter hårt och det krävs en stunds envist dragande innan det lossnar. Med ett brak landar det i grönskan nedanför och ett moln av ljusbrunt damm stiger upp från den murkna stammen. Robert sågar upp det tjocka trädet i småbitar som Thea samlar ihop och lägger i en hög bredvid stigen. Ett par trädröjningar senare packar de ihop. Egentligen skulle de ha tagit dricksvattenprover idag, men nu får de prioritera.
På Rögrund är det trångt i den lilla motorbåtshamnen, och Ulrika får ligga intill restaurangens altan i brist på plats. Familjer med barn, hundar och uppblåsbara badleksaker vimlar runt på klipporna med glassar och chipspåsar i händerna. Personalen i restaurangen och kiosken har fullt upp.
– Sist vi var här skulle vi bära ut ett stort kylskåp genom restaurangköket mitt under lunchrusningen. Man kände sig ganska i vägen, säger Thea och skrattar.
Badstegen konstaterar de har sett sina bästa dagar och behöver bytas ut. De saknar en tumstock och får mäta upp den med hjälp av ett rep. Avloppsfläkten är inte mer illa däran än att den kan vänta till nästa vecka, då det ändå ska utföras service på den. Ulrika kastar loss och vänder ut på fjärden. För Robert och Thea är en vanlig arbetsdag till ända, och Rögrund med myllret av semesterfirare på klipporna försvinner i bakgrunden när båten sätter fart mot sin hemmahamn på Gålö.
