Fiskeföreningen Fjällorna, som riktar sig till fiskande kvinnor, firar 20 år. Sedan starten 2003 har föreningen anordnat allt från utflykter och resor till kurser, seminarium och samkväm. I slutet av mars hängde Skärgården med ett gäng peppade fjällor på havsöringsfiske vid Östanå.
Efter att våren kommit på blixtvisit för att sedan vända i dörren ligger nu temperaturen återigen runt nollan och ett tjockt snötäcke döljer marken. Gruppen på cirka tio personer som möts denna morgon på parkeringen vid Ljusteröfärjan är ordentligt påbylsad och stämningen spänt förväntansfull – kommer någon under dagen att lyckas med det ”omöjliga”, att ta upp en havsöring?
Fiskeguiden Peter Berggren har genom åren anordnat många fisketurer tillsammans med Fjällorna och andra föreningar inom Sportfiskarna. Men kanske ligger just havsöringsfisket honom lite extra varmt om hjärtat – havsöringen är som bekant känd för att vara extremt svårflörtad.
– Det hade inte varit lika roligt om man fått upp en hela tiden. Så när man väl lyckas är det värt allt slit man lagt ner, säger han.
Vi samlas vid bryggan där Peter delar med sig av lite tips och tricks innan gruppen skingras. Vi får veta att det under vintertid är idealiskt att fiska från land, eftersom fisken står stilla inne i vikarna i långa perioder innan de ger sig ut till havs för att skaffa mat. På sträckan som vi idag ska fiska av gissar han att det just nu står 30 öringar.
– Ju varmare det är, desto mer tillgång till föda har den och kan äta mer. Men ju kallare det är, desto mer statisk blir fisken, så hittar du ett ställe där den står kan du få ganska många på en och samma plats. På våren är de mycket mer rörliga, även om de då hugger mycket hårdare. När du fiskar från land står du dessutom vanligtvis längre tid på samma spot, vilket ökar chanserna att du ska få napp.
Peter kastar ut i viken och visar hur olika beten rör sig i vattnet. Det som är att föredra just nu är de långsamma med stel gång, som efterhärmar betesfiskens naturliga rörelsemönster. Vi behöver heller inte kasta ut särskilt långt.
– Jag tror att 90 procent av fisken står max 30 meter ut. De flesta står där borta, i vassen. Där kan det stå fyra kilo öring, säger han och pekar mot den bruna vassruggen.
Fyllda med nyvunnen kunskap beger vi oss ut till vikarna för att prova fiskelyckan. Vi pulsar genom snön, klafsar över leriga ängar och kliver över staket och taggtrådsstängsel.
Väl framme vid första stranden gör vi oss redo med våra fiskespön, håvar och draglådor. En klunk värmande kaffe från den medtagna termosen och sedan är det bara att nöta på. Vid min sida står Nina Hokkanen och Carina Wålegård, som varit med i Fjällorna i 13 respektive 20 år. Nina, som bor på Värmdö och har egen båt, fiskar oftast i sitt närområde. Carina har genom åren fiskat mycket på Gålö, där hon också fått upp flera havsöringar. Via föreningen har de båda hittat nya fiskekompisar, som de ibland åker ut på egna utflykter med.
Varför behövs det en fiskeförening för enbart kvinnor?
– Jag kan tycka att det är lite svårt att komma ut. Killar håller sig mest för sig själva. Jag var med i en sportfiskeklubb tidigare, innan jag hittade Fjällorna, för att hitta gemenskap och kanske nya fiskekompisar. Jättetrevliga killar, men de flesta var fiskekompisar sedan länge och lite hemliga. Att ta med en ny i båten var som att outa sitt bästa kantarellställe. Känslan jag fick var att om du ska komma med i en ”killbåt” så ska du i princip vara tillsammans med någon av dem. Som bara kompis kan det vara svårt, säger Nina.
Carina tror att det för många kvinnor kan kännas tryggare att bejaka fiskeintresset i ett slutet kvinnligt sällskap.
– Det blir inte samma prestige, menar hon.
– Men sen kan det också handla om att tjejer inte riktigt vågar ta plats, säger Nina. De vill inte tränga sig på. En del kanske är nybörjare och tänker att killarna har fiskat i hundra år och är superproffs. När jag är ute på skjutbanan kan jag se att det finns en anledning till att vi har tjejskytte också, för det finns så många tjejer som tycker att det är jobbigt att stå där bredvid en landslagsskytt och känna sig dålig.
Tror ni att män och kvinnor har fokus på olika saker när de fiskar?
– Jag tror nog att killar är lite mer teknikstyrda. De ser nog fisket mer som en sport än en naturupplevelse. Vi tjejer kanske åker ut främst för att ha en mysig stund. För mig handlar fisket mycket om avkoppling, säger Nina.
– Ja, så är det verkligen för mig också. Det är någonting meditativt med fiske. Får jag ingen fisk stör det mig inte, det räcker med att bara veta att man kan få fisk, den här spänningen. Men blir det ingenting får jag i alla fall naturupplevelsen och är nöjd ändå, menar Carina.
Lite längre bort vid en klippa sitter Susann Skirby och sätter krok på sina beten med en tång. Hon visar upp de tjusiga dragen i olika färger – de kallas flutter och är handtillverkade speciellt för rovfisk som gädda, lax och havsöring.
– De härmar skadad betesfisk i vattnet på ett sätt som havsöringen har svårt att motstå. Och de ändrar färg när solen lyser, då glittrar de som smycken under vattenytan, säger hon.
Susann är sedan förra året samordnare för Fjällornas lokalavdelning i Östergötland och har rest långt för att delta i dagens utflykt. Hon tycker om den sociala samvaron med andra Fjällor, men hon är också nyfiken på havsöringsfiske som hon inte ägnat sig så mycket åt tidigare. Själv är hon uppfödd med torsk, strömming och abborrfiske vid kusten i Västervik och Oskarshamn.
Varför tycker du att det behövs en fiskeförening för enbart kvinnor?
– Det finns många kvinnor som har ett sportfiskeintresse men aldrig tar tag i det på grund av att de inte vet vart de ska ta vägen. Sen får det inte vara så mycket gravallvar, vilket jag tycker är skönt när man fiskar med tjejer. Jag har haft många diskussioner med killar och det handlar oftast mest om hur stor fisken ska vara. Får jag en fisk på några kilo är jag skitglad, säger jag. ”Men du ska väl ha nån på 10-15 kilo” får jag höra då. Men varför? De är ju inte ens goda i köttet då. Jag kan bli så otroligt trött på det.
Susann tycker att man behöver komma bort från själva tävlingstänket i fisket och uppskatta annat runt omkring som är minst lika viktigt som att få många och stora fiskar på kroken.
– Det måste nån gång komma ner på en vettig nivå som alla kan hantera. Det finns ju så mycket annat man tävlar i, så varför kan fisket inte bara få vara en njutning? ⁃
Timmarna förflyter och efter att ha provat på flera platser runt vikarna utan ens det minsta nafs bestämmer vi oss för att packa ihop. På vägen tillbaka till parkeringen möter vi några fjällor som också gett upp; inte heller de har kunnat skryta med någon fångst.
– Här står de, slokande, öringen har knäckt oss än en gång, skämtar Peter.
Men knäckta är vi inte. Trots stelfrusna fingrar, trötta ben efter all vandring och lottlösa kast efter havsöring, känner vi oss ändå nöjda med dagen. Vi har fått frisk luft, trevligt umgänge, en chans att komma bort från stillasittandet framför datorn och tillbringa några timmar i skärgården.
– Vi pratade ju om det förut, att det handlar om naturupplevelsen, påminner Carina. Och vetskapen om att det ju faktiskt kan nappa när som helst.
Fakta/FJÄLLORNA
• Fjällorna är en rikstäckande fiskeförening för tjejer som startades i januari 2003 av Siv Jansson. Syftet med föreningen är att fler kvinnor ska komma ut och fiska och skaffa nya fiskekompisar, oavsett om man är intresserad av flugfiske, spinnfiske, pimpelfiske, havsfiske, trolling eller mete.
• Sedan starten har föreningen årligen anordnat aktiviteter såsom fiskeresor, träffar, kurser och seminarium. Fjällorna har i dagsläget cirka 400 medlemmar.
