Lill och Per Schierman har i nästan 30 år hållit liv i lantbruket på Hjälmö. Nu tackar de för sig. Samtidigt flaggar de för riskerna för jordbrukets framtid på ön om inte arrendets förutsättningar förändras.
– Jag vet flera duktiga som skulle vilja ta gården men som inte kan göra det för att de inte vet var de ska få sin inkomst ifrån, säger Lill Schierman.
Lill Schierman är i stort sett född och uppvuxen i fårhuset på Hjälmö, på mark som först hennes morbror och pappa arrenderat, och där sedan hon, maken Per och deras fyra barn tillsammans drivit jordbruket och jobbat i Skärgårdsstiftelsens naturreservat sedan 1996. På öarna i Hjälmö-Lådna reservatet har de, med god hjälp av ett femtiotal får och ett tiotal nötkreatur, hållit markerna öppna och välkomnat besökare.
Nu till våren lämnar de Västergården med blandade känslor.
– Jag är stolt över hur vi jobbat tillsammans som team, jag och min familj, över generationsgränserna. Vi har tagit del av de äldres kunskap och gjort vad vi kunnat för att utveckla och modernisera. Jag är väldigt glad över den djurhållning som blir när djuren får gå så fritt på öarna. Med kollegor, andra jordbrukare och anställda så har vi tillsammans skött öarna med bevarandet av öarnas kulturlandskap i åtanke, säger Lill Schierman.
Samtidigt känner hon en stor oro inför framtiden. Skärgårdsstiftelsen söker nu efter en ny arrendator, men Lill Schierman tror inte att det blir lätt att hitta någon. I samband med stiftelsens omorganisation i fjol går det inte längre att kombinera jobbet som jordbruksarrendator med uppdrag som tillsynsman eller naturvårdare inom reservatet, eftersom de nya tjänsterna som drifttekniker inte tillåter bisysslor.
– Eftersom man idag inte erbjuder en fast tjänst i samband med jordbruken är det nära på omöjligt att få jordbrukare till Hjälmö. Jag vet flera duktiga som skulle vilja ta gården men som inte kan göra det för att de inte vet var de ska få sin inkomst ifrån.
Hjälmö har ingen annan verksamhet på ön, såsom skola eller affär, som en arrendator skulle kunna ägna sig åt. Och även om man skulle hitta någon annan sysselsättning så blir det redan tidskrävande jordbruket inte mer lönsamt för det, menar Lill Schierman.
– Det är en fantastisk grej egentligen, att det finns så små jordbruk igång. För de är ju inte lönsamma, det var därför de en gång såldes till Skärgårdsstiftelsen. Nu har ju stiftelsen förvaltningsansvaret över markerna och ansvar för skötselplanen av naturreservatet, då måste man utforma hållbara arrendeavtal. Bönderna behövs för att skötseln ska ske enligt skötselplanen.
Lill och Per Schierman vädjar till Skärgårdsstiftelsens styrelse och ledning att nu skapa förutsättningar för duktiga bönder att kunna ta arrendena. Möjlighet att arbeta för stiftelsen som entreprenör, ekonomiskt stöd för djurtransporter och yttre underhåll av byggnader samt mentorskap vid nystart är några saker som de anser borde finnas med i utarbetandet av avtalen. De menar också att arrendeavgiften borde sättas efter de förutsättningar som gården har – “Inte budgivning för det försvårar för bönder att kunna räkna på arrendet.”
En annan oro är att markerna ska splittras.
– Jag vet att vissa fritidsboende pratat om att arrendera just ön där de har sitt ställe. Det är en fin tanke, att man vill göra något för att ta hand om “sin” ö och inte vill se den växa igen. Men då underminerar man chansen att få dit en jordbrukare. Jordbruket är byggt på att alla de här markerna ska finnas. Betesöarna runt om, Hjälmös marker för att ta foder och ha byggnader för ett visst antal djur – allt behövs. Börjar man hacka sönder det så hackar man sönder förutsättningarna för att driva jordbruket, säger Lill Schierman.
Farhågan finns också att det skulle öka privatiseringen av skärgården och motverka det rörliga friluftslivet.
– Risken är att öarna då börjar mutas in som privata små paradis. Det går ju emot själva grundtanken med Skärgårdsstiftelsen, att landskapet ska bevaras och att alla ska vara välkomna dit.
Beslutet att lämna gården togs redan för tre år sedan, men Lill och Pers förhoppning var att gradvis kunna lämna över till en ny jordbrukare och finnas med som stöd under en övergångsperiod. Så kommer det inte att bli. Per håller nu på att avveckla gården och städa ur byggnaderna. Lill har växlat upp jobbet som lärare på naturbruksgymnasiet i Gustavsberg, en tjänst som hon påbörjade för ett par år sedan.
– Det har varit en tuff, arbetsam period i livet, men det har varit roligt. Jag kommer sakna markerna, att få vara en del i skötseln av det här fantastiska landskapet, kollegorna, gemenskapen med de andra bönderna. Och såklart djuren; fåren som är en så stor del av den jag är – skärgårdsbonde!
