Både örnar och sälar visade sig när Skärgården följde med Stockholmsbriggen på safari i ytterskärgården. Utflykterna är ett sätt för Initiativet Hållbara Hav att visa upp och förklara vad det är man jobbar för: att rädda Östersjön.
– Ni får slacka bramskoten, annars kan det gå illa.
Lugnt men bestämt leder skepparen Allan Palmer besättningen när de sätter segel på Stockholmsbriggen Tre Kronor. Det är en strålande höstdag, men vindarna är svaga och farten blir inte mer än ett par–tre knop. Men Initiativet Hållbara Hav, som driver de östersjöfrågor som fartyget seglar för, har definitivt vind i seglen, säger projektledaren Christina Thimrén Andrews.
– Det har lossnat nu.
Hållbara Hav bildades för att samla de krafter som på olika håll jobbar för ett renare Östersjön. Briggen Tre Kronor är symbolen för detta arbete. Under en dryg vecka i slutet av oktober ger sig fartyget ut på dagliga örn- och sälsafariturer i ytterskärgården. I år har varenda tur varit fullbokad.
– Det där är en gammal örn, det ser man på den gula näbben.
Vi har inte ens kastat loss från kajen i Stavsnäs innan guiden Jan Olsén, till vardags länsstyrelsens naturbevakare på Bullerö, får syn på dagens första havsörn.
– Det är riktigt örnväder i dag, konstaterar han.
Tidigare i veckan, som varit regnig och blåsig, har det varit skralt med både säl och örn, å andra sidan har man då kunnat segla mer. I dag blir vi tvungna att gå en del för motor för att hinna fram till målet för vår utfärd: Själberget sydost om Nämdö.
På vägen dit berättar Jan Olsén om djuren och naturen och havsörnens återkomst.
– Havsörnen har satt skräck i ytterskärgården, du ser mycket mindre sjöfågel därute i dag, de har flytt inåt.
Återkomsten förklaras bland annat med att miljögifter som PCB och DDT förbjöds under 1960- och 70-talen. Under många år stödutfodrades också örnarna med slaktrester.
– Man la ut örngott på vintern, som Jan Olsén säger.
Besättningen på Stockholmsbriggen består dels av anställda sjömän, dels av volontärer, som hjälper till både under och över däck. Ibland högt över.
– Jag älskar det. Det är det bästa jag vet. Men det är klart att jag var rädd första gången, då skakade det i benen, säger volontären Klara Lindström när jag undrar hur det känns att klättra upp i den närmare 30 meter höga riggen.
En del av volontärerna har hamnat på briggen genom Hållbara Havs samarbete med Marina läroverket i Stocksund, andra har hittat hit på egen hand. Anna Pettersson berättar att de kommer från olika platser, har olika erfarenheter och är i olika åldrar – vilket innebär att man lär känna folk man förmodligen aldrig skulle lärt känna annars.
– Och så lär man känna sig själv på ett annat sätt, tillägger hon.
Linnéa Ludvigsson tycker att det är som att ha en familj ombord.
– Man är tillsammans tjugofyra timmar om dygnet. Och så är alla lediga samtidigt så det blir ofta att man hittar på nåt tillsammans då också.
– Brassa för babords halsar!
Allan Palmers order avbryter oss och besättning såväl som passagerare hugger i. Det är inte varje dag man får chansen att vara med och segla en brigg.
Dessa fartyg, berättar Allan Palmer, var vanliga under hela 1800-talet. Skrovformen till Stockholmsbriggen är hämtad från flottans transportfartyg Gladan, som ritades 1855.
– Allt annat är en tolkning av hur man byggde såna här fartyg under slutet av 1800-talet.
Hon sjösattes 2005 – efter att högtidligen ha döpts av sin gudmor, kronprinsessan Victoria – och har seglat sedan 2008.
– Vi har alltid seglat mycket, det är nog ingen annan som seglar så mycket som vi, i alla fall inte inomskärs.
Initiativet Hållbara Hav skapades 2011.
– Det behövdes en kommunikationsplattform där alla goda krafter som jobbar för Östersjön kan samlas, förklarar Christina Thimrén Andrews.
– Vi seglar för Östersjön.
Örn- och sälsafariutflykterna är ett sätt att visa upp vad det är man vill värna, och tydliggöra vad man jobbar för. Dessutom bidrar utflykterna ekonomiskt till verksamheten.
– Alla ni som är här i dag stöttar arbetet för Östersjön genom att köpa seglingsbiljetter, säger Christina Thimrén Andrews till passagerarna.
Vi närmar oss Själberget – själ är som bekant det gamla ordet för säl – och Jan Olsén säger lugnt att vi inte kommer att bli besvikna. Det är inte bara örn- utan även sälväder i dag. Och det dröjer inte länge förrän han får rätt. Visserligen går de i sjön när vi närmar oss, men snart sticker ett flertal gråsälshuvuden upp ur vattnet. De betraktar oss och vi dem. Och finns det säl så finns det ofta örn i närheten, fortsätter Jan Olsén, och även på denna punkt får han snart rätt. På ett av skären avtecknar sig en ståtlig fågel mot horisonten. Sälkolonier innebär goda chanser till mat för örnarna; alltid är där någon som blir sjuk eller på något vis dukar under.
När vi rundat Själberget och åter styr mot Stavsnäs samlas passagerarna i stora salongen under däck och Jan Olsén sammanfattar miljötillståndet i Östersjön. Övergödningen är ett stort problem som bidrar till såväl algblomningar som bottendöd. Men – de senaste åren har kurvan planat ut och Jan Olsén talar om ett trendbrott. Positivt är också att många av de ”gamla” miljögifterna som PCB och DDT minskar, men samtidigt kommer nya. Och en sak som oroar är de ökande mängder medicinrester man hittar. Stockholmsbriggen tar ibland vattenprover åt Stockholms universitet och KTH och forskarna har till sin stora förvåning kunnat konstatera överraskande höga halter av medicinrester även långt ute till havs.
– Och man vet väldigt lite om den så kallade cocktaileffekten, fortsätter Jan Olsén och syftar på vad som händer när kemikalier och andra ämnen samverkar, även om de vart och ett för sig kanske inte är skadliga.
Just läkemedelsrester, kemikalier och plaster är också vad Hållbara Hav fokuserat på i den utställning man turnerat runt med under sommaren. Temat lär återkomma på båtmässan i Älvsjö i vår, där Hållbara Hav bygger upp ett miljötorg.
– Vi vill visa sambandet, att saker vi använder hamnar i Östersjön, och ge tips och råd och visa alternativ, säger Christina Thimrén Andrews när vi närmar oss Stavsnäs.
Klockan 17, på utsatt tid, ligger vi förtöjda.
– Dagen har varit väldigt trevlig, sammanfattar Anne Murray från Runmarö, en av passagerarna.
– Det är kul att vara med och se hur de gör. Även om inte jag varit med och hjälpt till känner man sig delaktig, alla delar med sig av sin kunskap. Och så fick vi ju se både örn och säl!
