Bland dykare är Östersjön ökänd för sitt grumliga vatten, döda bottnar och fattiga marina liv, men också för sina många välbevarade vrak. Det bräckta vattnet skapar en unik miljö som gör att fartygen bevaras länge. Skärgården hängde med ett gäng dykare till Djurö för att dyka på det så kallade ”Svartfotsvraket”.
Det är höst och tidig förmiddag ute när ett gäng dykare samlas vid en brygga intill Djuröbron för att dyka på svartfotsvraket som ligger på 10-18 meters djup en bit utanför hamnen. Det är ungefär nio grader varmt på ytan och duggregn i luften, perfekta förhållanden för dykning. På hösten är vattnet klarare än på sommaren och färre båtar rör sig på vattnet. Med torrdräkt och underställ är vattentemperaturen behaglig. Jonathan ”Junior” Eklöf, som jobbar på dykcentret Dykhuset, leder utfärden. Han har varit på platsen många gånger tidigare.
– Jag har dykt så många gånger på dykplatserna att det efter åttionde gången inte blir roligt på samma sätt som när det är en ny plats, men jag tycker meditationen och lugnet under vattnet är avkopplande. Man stänger av alla galenskaper och problem man har över vattenytan, säger han.
Svartfotsvraket är ett relativt enkelt dyk. Det ligger inte speciellt djupt och nära land. Man dyker två och två. Skärgårdens reporter, som är ny inom dykning, får Anders Paulsson som dykkamrat, vilket känns tryggt. Han är en erfaren dykare som hållit på i 40 år. Efter en del nybörjarstrul med min utrustning kommer jag till slut ner under ytan. Känslan att sväva viktlöst på flera meters djup är obeskrivlig. All möda med den tunga, skrymmande utrustningen är plötsligt som bortblåst. Det är en mäktig känsla. Med hjälp av dykdatorns kompass och djupangivelse guidar Anders Paulsson mot vraket. Jag ser bland annat maneter, blåstång, några gummidäck och en ganska välbevarad eka som vilar på botten. Efter cirka 25 minuter på 10-15 meters djup visar tryckmätaren på min lufttub 50 bar och det är definitivt dags att återvända till ytan. Något Svartfotsvrak lyckades vi inte hitta, men det känns inte speciellt viktigt. För mig som ny dykare är hela undervattensvärlden, vrak eller inte, ett fascinerande och främmande landskap som i sig är spännande att besöka.
Uppe på land tänds grillen och korv och hamburgare plockas fram för välförtjänt lunch. En av dykarna är Manmesha Pantankar från Indien som tillsammans med sambon Stefan Scherling har deras 15 månader gamla dotter Freja med sig. Manmesha tog sitt dykcertifikat i juni 2023 men gjorde uppehåll när hon väntade barn och började igen i november förra året.
– Det är andra gången jag dyker här, men jag minns inte att jag såg så många saker den gången som jag gjorde idag. Förra gången var jag ganska stressad och fokuserade inte lika mycket på omgivningen, säger hon.
Stefan Scherling är en erfaren dykare och tidigare instruktör. Han har följt med på utfärden för att Manmesha ska få någon att dyka med eftersom en av dem måste passa barnet.
– Jag träffade min sambo på dykkursen, han var min instruktör. Han var en anledning till att jag kom tillbaka till dykningen så snabbt efter att jag fått barn, berättar Manmesha Patankar och lägger några grillspett på grillen.
Intresset för sportdykning har varierat under under åren berättar Sara Banderby som är dykinstruktör på Dykhuset.
– Det är drastiskt färre antal dykare nu jämfört med för tjugo år sedan. Det glada nittiotalet när alla skulle dyka existerar inte längre, säger hon.
Att ägna sig åt sportdykning är ganska kostsamt och ett kärvare ekonomiskt läge gör att en del väljer andra aktiviteter.
– Det har blivit en klassfråga. Tittar man på all utrustning som krävs fattar man att det inte är fattiga människor som har råd att hålla på med den här sporten, säger Sara Banderby.
Samtidigt har växt- och djurlivet i Östersjön påverkats kraftigt senaste decennierna. På vissa dykplatser är det svårt att se något liv alls. En del av de som tar sina dykcertifikat gör det för att dyka utomlands och har inget intresse alls för Östersjön.
– Jag har kvar min dyklogg från 40 år sedan när jag började dyka. Då fanns ålgräsängar med hur mycket småfisk som helst. Det kändes som tropikerna. När jag kom tillbaka till samma plats efter några år så hade de försvunnit, säger Anders Paulsson.
Efter lunchen är det dags för ett andra försök att hitta Svartfotsvraket. Vattnet visar sig vara grumligare på grund av att dy som rörts upp vid första dyket fortfarande ligger kvar i vattenmassan. Efter ett tag blir sikten så dålig att jag knappt ser handen framför mig. Jag förlorar kontakten med min dykkamrat och tvingas gå upp till ytan. Snöpligt men lärorikt. För att bli en bra dykare krävs att man dyker regelbundet och jag har många dyk kvar innan jag är där. Snart kommer övriga dykare upp till ytan.
– Om man viftar med fenan på fel sätt blir det ett moln av dy som är kvar i flera timmar. Man ska vara först för att få fri sikt med kameran. För att vara det här vraket var det dålig sikt, men det var mycket abborrar i vraket, säger Stefan Scherling.
I museet Vrak på Djurgården levandegörs Sverige okända maritima historia, men det största vrakmuseet man kan besöka är havet självt. I Stockholms skärgård finns mängder med vrak av olika dignitet. Allt från hundratals år gamla örlogsfartyg till enkla roddbåtar.
Att börja med sportdykning är relativt dyrt. En grundkurs för dykcertifikat kostar cirka 7 000 kronor. Därefter tillkommer kostnaden för dykutrustningen, något som kan kosta cirka 15 000 kronor och uppåt beroende på vilken utrustning man vill ha. Det går dock att hittat begagnad utrustning betydligt billigare. Det finns också risker med dykning. Varje år dör människor i olyckor, även erfarna dykare. I början av januari 2023 dog exempelvis två personer som dök i Stavsnäs.
Fakta/Svartfotsvraket
Pråmen fungerade som bostad för kringresande arbetssökare i början på seklet, så kallade svartfötter, men stacks i brand och sjönk. Det sägs att strejkande arbetare satte eld på båten eftersom de som arbetade ombord inte ville delta i strejken.
Källa: Fornsök
