Foto: Lennart Nilsson
Fåordig galjonsfigur för en svunnen skärgårdsepok, en vännernas vän och ett levande sjökort med stort socialt nätverk. En berättelse i två delar.
Del 2: Efter valsen
Genom en doft av nyslaget hö leds lyssnaren in i valsen. Det finns flera olika historier om hur den kom till. Den vanligaste är att Evert Taube vid sitt inträde i Pelarorden 1931 fick i uppgift av Albert Engström som var ordensskald att dikta en visa. Karl von Scheven som upplät sin ögrupp Håtö Svansar till ordenssällskapets sammankomster skulle hedras i visan. Taube som var väl medveten om vikten av en bra bakgrundshistoria, framhöll gärna själv att han satt vid stranden på Svansarna och skrev. Inspirerad av platsens själ kom valsen till nästan som av sig självt. Bilden av konstnären/poeten som ett spontant skapande geni var ett ideal man gärna framhöll på den tiden vilket också låg helt i linje med ordenssällskapets lekfulla och naturromantiska drag. Skrapar man lite på ytan får man dock veta att Taube arbetat med valsen redan tidigare och därigenom haft tid att bearbeta texten noga. I ”Evert Taubes bästa” (Åhlén & Åkerlunds förlag 1937) berättas att omkring femton år tidigare, när Taube var nyss hemkommen från en av sina resor och dansade med sin dåvarande flickvän Malin, dotter till Albert Engström, säger hon: ”Ja inte dansar ni så tokigt i Sydamerika, för den delen, men se Calle Schewen, de är valsaren, de, ska jag säga Taube! Det finns ta mig sjutton ingen i Roslagen som dansar vals som farbror Calle, de är säkert de. Har Taube varit på Svansarna?" Det hade han inte ännu men han visste från den stunden att vals och Calle Schewen hörde ihop. Oavsett hur spontant eller väl genomarbetat det gick till så visar siffror från STIM att ”Calle Schewens vals” eller ”I Roslagens famn” som den egentligen heter, är den av Taubes visor som under andra halvan av 30-talet spelades mest i olika sammanhang. Valsen blev en välkänd och nästan ikonisk visa om den svenska sommaren.
Taube hade vid den här tiden etablerat sig som poet och författare och valsens tillkomst sammanfaller med hans genombrott som trubadur och scenartist. Han turnerade i Sverige och avslutade alltid sina konserter med valsen. I boken ”Evert Taubes scener” av David Anthin, (Ellerströms 2007) berättas om en recension efter konserten i Karlskoga 1938. Av någon anledning sjunger inte Taube valsen som det förväntade extranumret och kritikern skriver: ”Att inte få Calle Schewens vals som extranummer vid en Taubeafton är ungefär detsamma som att utelämna kaffet efter en bättre middag…”
Det fanns ett starkt behov av att finna glädje, trygghet och hopp vid den här tiden vilket till viss del kan förklara valsens popularitet. Världen var på väg in i ett av de värsta krigen i modern tid och kanske representerade valsen med sin glada melodi en enkel, lantlig trygghet, där arbete och glädjeämnen förenas i en välkänd svensk natur.
Folk blev nyfikna; vem var Calle Schewen? Var han en figur som Taube hittat på eller fanns han på riktigt? Dags- och veckotidningar publicerade artiklar om Karl, vars namn omgivningen plötsligt börjar stava med C. Dåtidens reklammakare döpte allehanda produkter från kaffe till rakblad med hans namn för att slå mynt av det populära fenomenet. Hur påverkades Karls liv av det här? De som kände honom har berättat att han ogillade uppmärksamhet, han var en tillbakadragen och nästan lite blygsam person om än med stor vänkrets. Men jag får inte riktigt ihop det. På otaliga pressfoton från och med slutet på 30-talet syns en strålande glad Karl som gärna möter kameran med blicken. Inte ett dugg mediatränad förstås, bara till synes nöjd med sin roll. Eller var det bara en sorts artighet? Fast det är klart, han visste ju att när fotograferna åkt hem återkom lugnet på Håtö. Författaren och skärgårdsskildraren Sven Barthel skrev såhär: ”65 år gammal blev han riksbekant genom valsen som drog med sig en omåttlig popularitet vilket medförde yttringar som ibland kunde bli lite tröttande. Men det förändrade inte Karl. Han mötte uppmärksamheten och nyfikenheten med ett slags vänlig förvåning och bar den med den okonstlade värdighet och finess som utmärkte honom. Och valsen tyckte han om.”
Karl började nu få allehanda förfrågningar. En sådan kom från Barnens Dag som var organisationen som byggde upp kolloverksamheten i Sverige med bland annat Barnens Ö i Roslagen. För att samla in pengar till verksamheten anordnades manifestationer där alla på den tiden kända personer deltog. Vid den årliga festen på Stadion 1937 var Karl inbjuden att ha ett ”gästuppträdande”. 1939 får han besök av prins Wilhelm som mellan 1920-50-talen gjorde flera dokumentära filmer om ett nationalromantiskt Sverige. På Håtö och Svansarna porträtterar han Karl i SF-filmen ”Sommarens skär”. Samma år föreslår Kaffe AB Excellent att Karl mot en ersättning på 2,5 öre/kg, ska upplåta sitt namn på en kaffesort med rubriken: ”Calle Schevens kaffe – kaffet som skapar gott humör”. Jag tror dock att tillverkningen uteblev. 1942 kommer filmen ”Rospiggar”. Vid premiären på Norrtälje Stadshotell är det tydligt att Karl tycker det hela är ganska roligt. Jag tänker att han nog förstod att hans rollfigur var viktig att spela väl eftersom den representerade en tid och livsstil som var på väg att försvinna. Efter en stor frågesporttävling på Skansen sommaren 1943 där Karl medverkat får han ett tackbrev: ”Det framgick klart och tydligt, att du var den som innehade rekordet ifråga om popularitet, icke minst bland de 20.000 danslystna flickor, som den dagen fladdrade omkring på Skansen!” 1945 kom spelfilmen ”I Roslagens famn” där Karl medverkar i rollen som sig själv.
För ett reportage i veckotidningen Se kom 1949 den unge, senare världsberömde fotografen Lennart Nilsson till Svansarna för att ta bilder som skulle illustrera valsens text. För att få ”tärnor och mås” att ”störta i fjärden med glitter och stänk” regisserades Karls barnbarn att hjälpa till genom att kasta fiskar i vattnet för att locka fåglarna just när fotot skulle tas. På 70-talet blev några av bilderna motiv på frimärken.
Sverige hade förändrats mycket och urbaniseringen pågått i decennier. Sommarkolonier blev vanliga som en del av det svenska folkhemsbygget för att stadsbarn skulle komma ut i natur och frisk luft. Karl medverkar i filmen ”Bland kobbar och skär” 1937 då skärgården fortfarande tillhörde skärgårdsborna utom några sommarmånader då borgarklass och konstnärer hittar ut.1938 infördes lagstadgad semester och även vanliga löntagare kunde lämna staden några sommarveckor. Man hyrde gärna in sig hos någon skärgårdsbo som själv flyttade in i sjöboden då uthyrningen gav möjlighet till välbehövlig inkomst. Samtidigt sökte många av skärgårdens ungdomar ett modernare liv i stan varpå de äldre ibland tyckte att det var lika bra att sälja någon del till sommargästen; det gamla huset som var i behov av renovering, en sjöbod full av trasiga nät som aldrig kom i sjön eller udden i väster där det ändå alltid blåste. Sommargästerna blev markägare och den nya tidens sommarturism blev ett faktum i skärgården.
Mitt i det här har Karl sin gamla gård att ta hand om. Håtö bestod av små och mycket utspridda åkrar och det var svårt att få lönsamhet i jordbruket. Försäljning av timmer och ved var en inkomstkälla men ett slitsamt arbete. Vardagslivet byggde till stor del på självhushåll där jakt och fiske var det viktigaste. Förutsättningarna för att driva en gård av det slag som Håtö förändrades drastiskt i början av förra seklet. Ännu på 1930-talet fanns cirka
20 000 torp i Sverige varav åtta tillhörde Håtö gård. 1943 försvann torparinstitutionen i Sverige och dagsverken förbjöds som betalningsform för arrenden av torp och jord. Den här stora förändringen inom jordbruket sammanfaller med Karls beslut att sälja gården. Man kan gissa att det för den drygt 70 år gamla Karl var övermäktigt att omvandla den gamla gårdens struktur till att bli en arbetsplats som fungerade i ett modernt ekonomiskt system som krävde att man var ekonomiskt sinnad på ett helt annat sätt än tidigare.
Vid 72 års ålder bestämmer sig Karl för att sälja Håtö gård. Hans fyra barn hade bott in sig i några av de gamla torpen och Karl låter stycka av de markområdena så att de kan bo kvar. Barnbarnen hade börjat etablera sig i en modernare tillvaro i stan även om alla återvände till Håtö på sin lediga tid. Eftersom Karl inte ville att gården skulle styckas till fritidstomter sålde han till Helge Sönnergren & Co vars ambition var att effektivisera skogsbruket. Under två års tid var Karl anställd av företaget för att vara behjälplig med gården, han kände ju trots allt till det mesta väl efter ett helt liv på Håtö. Han byggde ett hus till sig själv vid Borgen på den sydöstra stranden av de gamla Håtömarkerna. Därifrån var det nära att ta sig över till Svansarna med roddbåten eller när isen lagt sig med spark eller skidor. För dit ut skulle han; för att fiska, plocka äpplen, blicka ut över havet och minnas vännerna och äventyret. När Karl flyttat in i sitt nya hus gjorde SF-journalen en kort nyhetsfilm där ”bröder och systrar” från Pelarorden syns uppvakta på 75-årsdagen.
Några år senare får han ett brev från redaktören för Motala Tidning: ”Undertecknad anhåller härmed om Eder autograf. Är nämligen samlare i stort med en av landets största samlingar, vari dock Eder saknas.”
På Håtö gård hade Karl haft en stor lådliknande väggtelefon med telefonnummer 2, Westerbloms affär hade nummer 1. I sitt nya hus vid Borgen hade han de första fem åren ingen telefon. Kanske är det inte en tillfällighet; att vara utan telefon ger viss lugn och ro. Hans barn bodde i närheten, folk skrev brev och vännerna kom ändå – dom visste ju var han fanns. På 80-årsdagen blev det stort kalas hos Karl. Gästerna kom över isen från Spillersboda, några riktiga vägar fanns inte ännu på Håtö. Om avsaknaden av telefon var ett medvetet val eller en följd av att det var både omständligt och dyrt med installationen vet jag inte men glädjen över presenten från vännerna i Pelarorden går inte att missta sig på, när Karl visar upp sin nya, svarta bakelittelefon för fotografen från Dagens Nyheter.
Vid 83 års ålder går Karl von Schewen ur tiden. Återigen förändras allt, för att så småningom övergå i en ny ordning – det är ju så tiden fungerar; det som varit länkas på ett eller annat sätt samman med det kommande.
Häromdagen berättade ett av Karls barnbarn att hans farfar på gamla dar tillverkat en gästbok av smörgåspapper till honom när han var barn; det var viktigt att ha en bok där ens gäster kunde skriva. Kanske säger det något om vad Karl tyckte var viktigt i livet – det är inte en tillfällighet att han kallades ”en vännernas vän”.
Anna von Schewen
Anna von Schewen är arkitekt och möbeldesigner med egen studio i Stockholm. I hela sitt liv har hon tillbringat mycket av sin lediga tid året om på Håtö och i Roslagens skärgård. Anna är barnbarns barn till Karl och hans hustru Signe som hon skrev om i Skärgården nr 25/2020 .Texterna har hon skrivit av intresse för kulturhistoria och för att hedra att det är 150 år sedan de föddes. Källor är tidningsurklipp, litteratur och samtal med släkt och vänner.