KRÖNIKA. Så kom då vårvärmen äntligen, med skön ledighet och efterlängtad barfotafika på altanen. Nu ökar hoppet om livet igen i takt med de allt ljusare kvällarna och de gröna knopparna på träden. Tyvärr ökar även risken för brand i de torra markerna, så ta det lugnt med skräpeldning och majbrasor!
Till veckans nummer har jag besökt ön Ekskäret, där man bedriver kursverksamhet bland annat i personlig utveckling. Att kontakt med naturen är viktigt när det kommer till att blicka inåt, förstå oss själva och minska stress tycks forskarvärlden enig om. Samtidigt visar studier att vi tillbringar allt mindre tid i naturen och att den psykiska ohälsan i samhället ökar allt mer.
Men vad är det egentligen med naturen som är så nyttigt för oss? På vilket sätt blir vi bättre, helare och friskare människor av att lyssna på vågkluck, fågelkvitter och susande löv? Och är skärgårdsbor, till exempel, då mindre drabbade av ångest och mer självförverkligade?
Jag vet inte, men jag tycker att Terry Hartig, professor i miljöpsykologi vid Uppsala universitet, har en intressant teori. Han tror att naturens läkande kraft beror just på att vi tappat kontakten med den. När en reporter från SVT för ett par år sedan ställde honom frågan “Vad är det med grönska som får oss att må bra?”, svarade han:
– Det är oerhört mycket inlärning. Nuförtiden är det väldigt få människor som arbetar i yrken placerade ute i naturen, som till exempel skogsbruk eller jordbruk. När folk nuförtiden går till naturen går de ifrån någonting. Så det är inte naturen i sig som skapar välbefinnande, utan förflyttningen mellan något annat och naturen.
Samtidigt menar han att när människor pratar om den läkande naturen, pratar vi ofta om den “goda” naturen, inte den som är hotfull och skrämmande. Är vi beredda att bevara även den natur som inte är trevlig och till nytta för oss, utan kanske “biter tillbaka”?
För egen del har jag nyss flyttat närmare naturen och skärgården, om än fortfarande med fastlandsförbindelse. Jag kan finna en stor tröst i att naturen bara är. Den dömer inte och bryr sig inte om att bli dömd. Den existerar inte i någon sorts perfekt statisk balans utan förändras och skiftar utan att lägga någon värdering i det. Dör och föds sen igen.
Och visst kan jag känna när jag sitter på bussen ut, när staden försvinner allt längre bakom mig och vyn över den glittrande Baggensfjärden öppnar upp sig, att det är som att något lättar ur kroppen. Tanken blir lite friare, en krampaktig hand kring hjärtat lossar plötsligt sitt grepp och det blir lite enklare att andas. Kanske behövs ingen mer förklaring än så.
