För många fiskare och för få fiskar har gjort att fisket i våra vatten idag är starkt reglerat. Forskaren Jonas Hentati Sundberg menar dock att regelhysterin ibland kan få motsatt effekt än avsett.
Reglerna kring yrkesfisket är lite som en simpa i näten, trassligt. Olika licenser och kvoter gäller för olika arter och nya regler införs löpande.
– Myndigheterna har försökt göra fisket så ineffektivt som möjligt genom att införa små pusselbitar som ska begränsa fisket, säger Jonas Hentati Sundberg, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet som i sin avhandling granskat detaljstyrningen av fisket.
Problemet med den ökade detaljstyrning belyser han med ett exempel:
– För att fiska torsk behöver man ett torsktillstånd, för strömming och skarpsill ett pelagiskt tillstånd, för ål ett åltillstånd. De delas inte ut i kombination, vill man fiska torsk får man tacka nej till pelagiskt fiske.
Reglerna gynnar specialiserat fiske och försvårar blandfiske som anpassas efter hur bestånden i havet förändras, något som leder till ökat storskaligt fiske, menar Jonas Hentati Sundberg.
Ett annat problem med fler regler är att någon också ska kontrollera att de efterlevs, något som till stor del saknas idag. Bristen på kontroll leder till att fiskare felrapporterar fångster. Jonas Hentati Sundberg ger ett nytt exempel:
– Pelagiska fiskare har en kvot för skarpsill och en för strömming, men den stämmer inte alltid överens med hur det ser ut i havet. Vissa år har det funnits det otroligt mycket skarpsill, medan kvoten varit liten. När man sedan rapporterat fångsten så blir ändå 70 procent strömming, eftersom kvoten varit sådan.
Felrapporteringen försvårar för forskare som försöker bedöma hur bestånden ser ut. Något som i förlängningen leder till att kvoterna som sätts baseras på felaktiga uppgifter.
Istället för ökad detaljstyrning så menar Jonas Hentati Sundberg att mer makt bör flyttas från myndigheterna tillbaka till fiskarna.
– Man måste lämna över ansvar till fiskets aktörer, de har en kunskap om bestånden på en detaljnivå som vetenskaplig forskning inte kan uppnå. Det är bättre att politiker bestämmer generella riktlinjer och gränsvärden medan fisket kommer fram till lösningarna.
Ett lyckat exempel på maktfördelning är de individuellt överförbara kvoter som införts på pelagiskt fiske, vilket gör att fiskarena har egna kvoter.
– Det har gjort att fiskarna kan planera sitt fiske mycket bättre och få ganska bra lönsamhet. Men det är ett slags privatiserat system och det finns ibland ett ideologiskt motstånd, även om forskning visar att det förbättrar hållbarheten i fisket.
