Eritrea, Thailand, Holland och Sverige. Så såg blandningen av nationaliteter ut i besättningen ombord på segelskutan Gratia på Integrationsseglings familjeevenemang i förra veckan.
– Det är ett sätt att få in fler i båtlivet, men framförallt ett sätt att få folk att komma ur sina bubblor, säger grundaren Simon Vinokur.
”Klart för slag!”, “Kom igen i pikefallet!”, “Stå i gaffelgärde!” Det är många udda termer som kastas omkring när kapten Carl-Johan Hamilton går igenom arbetsfördelningen vid uppställningen på s/y Gratia inför losskastning. Nog så svårt för vem som helst att förstå, och kanske extra så om inte svenska är ens modersmål. Och så är fallet för cirka hälften av den 20-hövdade besättningen ombord idag, på Integrationsseglings familjesegling som går av stapeln för andra året i rad.
Integrationssegling startade 2015 när Simon Vinokur läste om en motorcykelklubb som bestämt sig för att ta med sig ett gäng nyanlända invandrare på en utflykt. Eftersom han själv hade en segelbåt föddes idén om att göra något liknande, fast till sjöss.
– Min mamma var beteendevetare och jobbade med flyktingar. Intresset för kulturer och språk har jag alltid haft med mig, säger han.
Han startade en grupp på Facebook och roddade ihop en seglingshelg som tre båtar och totalt nio personer deltog i. Efter ett tag snappades initiativet upp av Svenska Båtunionen, SBU, som gav Simon ett års projektanställning för att vidareutveckla konceptet. Nu drivs det vidare i form av en ideell förening och är en egen båtklubb. Utöver ett antal seglingshelger per säsong ordnas även andra aktiviteter som föredrag, båtsvenskacaféer, studiebesök och julmiddagar.
Ett långsiktigt syfte med projektet är att få nya samhällsgrupper att skaffa båt och hitta ut i skärgården, där utomeuropeiska invandrare idag i stort sett är obefintliga.
– Men för min egen del har det alltid varit underordnat. Jag tror att människor behöver lära känna varandra av väldigt många olika anledningar. Folk har en tendens att leva i sina egna bubblor och man behöver komma utanför dem. Det här är ett sätt, säger Simon Vinokur.
Tre roller finns i Integrationsseglings olika aktiviteter: Skeppare som står för båten; svensk, som kan kunna hur mycket eller lite om båtliv som helst; samt ointegrerad invandrare. Aktiviteterna riktar sig till den som tänkt stanna i Sverige och den som deltar måste ha uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.
– Däremot spelar det ingen roll om man fick uppehållstillstånd igår eller har bott här i femtio år.
Det är dock svårt att få med de som bott här länge, menar han.
– Har man byggt upp ett liv är man kanske inte så benägen att ändra på det. Men är man nyanländ och har flytt från krig, till exempel, är man mer inställd på att nu skapa något nytt. Då är det inte främmande på samma sätt att göra förändringar, eftersom man redan är mitt i en.
Han berättar att han medvetet försöker få till så mycket kulturkrockar som möjligt.
– Kommer det till exempel en palestinier så sätter jag honom på min båt, eftersom jag själv är jude. Och skulle det komma en turk och en kurd så skulle jag para ihop dem. Jag gör vad jag kan för att göra det obekvämt! Det har alltid gått bra. Integration är bara ett annat ord för fredsarbete.
Det bästa, menar Simon, är att bli varse om och få utmana sina egna fördomar.
– De finns på alla möjliga nivåer. Till exempel kommer jag på mig själv med att bli förvånad över den höga utbildningsgrad många invandrare har. Jag vet ju att alla inte är städare eller jobbar på kebaben, men det är ändå det man matas med. Vi kommer inte undan våra fördomar, vi är uppvuxna i det här samhället.
Efter att med gemensamma krafter fått upp såväl storsegel som fock och klyvare på den stora skutan är det nästan direkt dags att vända på proceduren och bärga seglen igen. Vi glider sakta in mot Velamsund där vi lägger till för grillning på klipporna och en stunds vila i solen. Efter lunchen går Natnicha Suviporn, eller Nina som hon också kallas, runt med en påse marshmallows som hon bjuder hela sällskapet på.
Hon kom till Sverige från Thailand i slutet av 2016. Då hade hennes mamma, som gift sig med en svensk man, redan bott här i åtta år. För Nina var det för att skaffa sig nya erfarenheter som hon beslutade sig för att flytta hit. På en lektion i SFI träffade hon Simon som introducerade henne för Integrationssegling och nu har hon varit med på flera arrangemang. Idag har hon tagit med sig sin familj ombord.
– Sanningen är att svenskar är svåra att lära känna, säger hon och fortsätter:
– Många har redan sin egen grupp och är inte särskilt beredda att släppa in någon ny i den. Jag träffar många snälla människor, men har ännu inga som jag kan kalla mina kompisar.
Hon tror att segling är ett bra sätt att främja integrationen.
– Absolut! Att prata mer svenska och uppleva något man inte upplevt förut. Det är inte alla svenskar som heller har den erfarenheten.
Dora Streiffert Tolstoy är med på Integrationssegling för första gången idag, tillsammans med sina döttrar Paula och Tilde Stenqvist Tolstoy. Hon fick tips av en kompis, och eftersom hon själv är seglingsbiten tyckte hon att det vore en rolig sak att haka med på.
– Ska man vara ärlig så är båtlivet inte alldeles lätt att komma in i oavsett. Jag är själv ensam tjej med båt, så jag kan också känna det. Är man dessutom ointegrerad och inte del av samhället i övrigt så blir kanske tröskeln ännu högre till att komma ut på sjön. Det är synd, när vi bor där vi bor och har en sånt unikt båtliv.