För Ornö museum är det inte bara förankringen bakåt i tiden som betyder något. Minst lika viktigt är att vara relevant här och nu – ett synsätt som bidragit konkret till öns utveckling.
Kanske finns det ett syfte med att de ligger alldeles intill varandra, bygdemuseet Ornö Sockenstuga och den nya skolbyggnaden där skol- och förskolebarn till vardags tjoar och tjimmar. På ena sidan – en svunnen tid. Strax intill – öns framtid.
– Vi sitter ju här i det gamla skolhuset, men mitt i den nuvarande skolverksamheten. Vi har ungarna precis utanför dörren och ganska ofta innanför dörren också, berättar Qina Hermansson från museiföreningens styrelse.
Hon är i full färd med att servera kaffe till de besökare som just slagit sig ner i den lummiga trädgården som ramas in av de tre husen Sockenstugan, Sjöboden och Landboden som utgör museet. I det sistnämnda, som också fungerar lite som öns turistbyrå, säljs förutom glass och hembakat fikabröd även lokalt hantverk och skärgårdslitteratur. Här kan besökare också ta del av utställningen “Sommargäster under 150 år – från badjävlar till deltidsboende” som togs fram till förra säsongen – men som man tyckte blev så bra att den får vara kvar ett år till. Hundratals bilder har samlats in och många föreningsmedlemmar har bidragit med kunskaper kring den svenska fritidshistorien från sent 1800-tal och framåt, med bland annat ritningar på typhus från olika tidsperioder. Aina Griffin, professionell layoutare som jobbat mycket med kulturutställningar i Norge, har ansvarat för utformningen som håller hög klass.
Att utställningen knyter an till ett aktuellt ämne – som man kan säga att den omvandling som skärgården genomgår där gränserna mellan fast-, sommar- och deltidsboende alltmer luckras upp ju är – är ingen slump.
– Det beror mycket på den ordförande vi haft de senaste tio åren, som tyvärr avled i våras alldeles för tidigt. Anders Willborg var tredje generationens sommargäst på Ornö och hade ett brinnande engagemang för ön. Han hade en idé om att hembygdsföreningen skulle vara relevant i nutid och inte bara titta på historien, säger Qina Hermansson.
Den visionen har genom åren manifesterat sig på flera sätt, och fått konkret betydelse för öns utveckling. Bland annat efter att den året runt-öppna butiken med sjömack i Vargvik lades ner i mitten av 2000-talet.
– Då sa Anders att “det här går inte, vi kan inte stå utan mack och butik på ön.“ Sen såg han till att museet gjorde en utställning om historiska mackar och butiker i Ornö skärgård, samtidigt som han högg tag i nyutflyttade Stefan Skog och fick honom att starta en ny mack i Kyrkviken.
Ett annat exempel är när det planerades för avstyckning och utförsäljning av statligt ägda Huvudskär 2012. Museiföreningen engagerade sig aktivt i frågan och tog ställning mot planerna genom att bilda intressegruppen “Rädda Huvudskär”, som föreslog ett markbyte vilket räddade kvar ön och dess kulturarv.
– Samtidigt gjordes naturligtvis en utställning om historiken kring Huvudskär. Så att allt knyts ihop, säger Qina Hermansson.
Stockholms läns hembygdsförbund uppmärksammade insatserna och utsåg Ornö museum till årets bygdemuseum 2012, med motiveringen att man inte bara engagerar sig i historien utan även i dagsaktuella frågor. Föreningen belönades även med Björn Lindroths stipendium 2015, och liknades då vid “en folkrörelse för bevarandet av skärgården”.
– Det gör museets verksamhet mycket mer relevant för här och nu, både för bofasta, sommargäster och tillfälliga besökare. Det ger ett sammanhang som är större än att bara bevara en svunnen tid och en romantisk idé om utdöende småfiskare. Det får inte bara bli ett nostalgimuseum.
Förutom Sockenstugan på Ornö driver museet även verksamhet i Båtbyggarverkstan och Anna Lindhagens 1700-talsstuga på Stora Sandböte. Men man har också drivit ett antal natur- och kulturprojekt i Ornö skärgård, däribland restaureringen av Skötrökans fiskefyr, bygget av ett nytt utsiktstorn på Telegrafberget och anläggning av Lervassastigen, en kulturhistorisk vandringstur längs våtmarker, vassvikar och klipphällar där skyltar berättar om öns historia.
Att bli handgriplig är också en viktig princip för museet, menar Qina Hermansson. När det för några år sedan gjordes en utställning om Ornös insjöar ordnades samtidigt vandringar till sjöarna för att besökarna skulle få se och uppleva dem på plats. Och när utställningen handlade om gärdesgårdar passade man på att bygga en på riktigt vid museet.
Är ni unika med det här perspektivet att knyta ihop då med nu bland hembygdsföreningar, tror ni?
– Det kan jag inte svara på. Jag tror kanske att människor som är engagerade i hembygdsföreningar ofta även är engagerade i andra saker. Men det kan nog vara vår museiförenings lilla “piff” ändå, att vi inte är helt museala.
Att som museum verka mitt i en nutida kontext är dock inte alltid enkelt.
– Man måste ibland göra delikata avgöranden. När det nya skolhuset skulle byggas, till exempel, var vi remissinstans eftersom vi är närmaste granne. Byggnaden visade sig vara rutten och åren gick utan att skolbarnen fick en vettig skola. Vi har en enorm kompetens i museiföreningen när det gäller äldre byggnader, med Cecilia Granström som är arkitekt och pensionerad bygglovschef, av gammal Ornösläkt. Men vi insåg att vi inte kunde framföra alla våra synpunkter. Det var viktigare att barnen fick en skola. Ibland måste man ta hänsyn till den moderna verkligheten och hur det ser ut runtomkring. Det kanske man inte måste om man inte ligger mitt i smeten, säger Qina Hermansson.
Förlusten av Anders Willborg som museiföreningens ordförande var tung och hans skor är inte enkla att fylla. Nu jobbar föreningen för att formera sig utan honom.
– Man kan inte ersätta Anders rakt av, han var unik i sitt engagemang. Men vi kommer att försöka driva vidare det han skapade i hans anda. Att ta över innebär att det nu landat en massa kul saker i mitt knä, säger Eva Söderqvist som är nyvald ordförande.
Hon har bland annat nu som mål att få in fler aktiva medlemmar i föreningen. Idag är det runt 300 stycken, en salig blandning mellan fast- och sommarboende.
Det är mer än vad bygdegårdsföreningen har, som äger fastigheten där bland annat krogen, affären, skolbarnens matsal och gympasal, biblioteket samt öns fibernod inryms.
– Den föreningen borde ha minst lika många medlemmar, menar Qina Hermansson.
Där har det nu såtts ett frö till vad som kan bli nästa fråga för museiföreningen att ta sig an.
– Ingenting är bestämt än. Men vi har pratat lite löst om att göra något kring och tillsammans med bygdegårdsföreningen. De fyller jämnt inom några år och vi tänker att vi kanske kan knyta an till ett jubileum och göra en utställning kring föreningen, för att dagens Ornöbor ska kunna förstå den historiska kontexten och hur viktig den föreningen är för ett levande Ornö idag.
Det som de frivilliga krafterna bidrar med är av yttersta vikt för att ön ska snurra, anser Qina Hermansson.
– När jag flyttade ut hit från stan för tio år sedan insåg jag något som man kanske inte inser när man bor i en större stad: att svensk glesbygd, och i förlängningen faktiskt svensk demokrati, bygger på att det finns ideella föreningar som driver verksamheter. Det är hela folkrörelseidén som ligger i botten.
