Fisk, särskilt fet fisk, är oerhört nyttigt och för folkhälsans skull borde vi äta mer. Men hur ska man förhålla sig till fisken i Östersjön?
– Jag tror det är farligare att inte äta fisk än att äta fisk, sa professor Ann-Sofie Sandberg, en av många experter som diskuterade frågan under förra veckans seminarium kallat Fisk, gift och hälsa.
Halterna av miljögifter som dioxiner, PCB, DDT och bly har minskat rejält i Östersjön sedan 1970- och 80-talen. Numera klarar drygt 90 procent av all konsumtionsströmming och sill de gränsvärden EU har satt upp, visar Livsmedelsverkets undersökningar. Generellt klarar all strömming som är mindre än 17 centimeter gränsvärdena och i Egentliga Östersjön ligger halterna i samtliga prover under gränsen. Det är bara i Bottenhavet och Bottenviken de överskrids.
Men, påpekade Anders Bignert, professor vid Naturhistoriska riksmuseet, halterna ligger fortfarande högre i Östersjön än på västkusten, dessutom har det tillkommit en del nya ämnen som ökar. Exempelvis så kallade perflourerade ämnen, som bland annat används i impregnering av kläder.
– Men utfasning av dessa ämnen pågår och sedan 2002 kan vi se en antydan till minskning, sa Anders Bignert.
Det gjorde han under heldagsseminariet Fisk, gift och hälsa som Kungliga Skogs- och lantbruksakademien arrangerade i förra veckan. På plats fanns bland många andra även Ann-Sofie Sandberg, professor från Chalmers i Göteborg, som vittnade om nyttan med att äta fisk. En fiskrik kost, särskilt om fisken är fet, minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar och den som äter fisk i unga år minskar risken att drabbas av allergier.
– Jag tror det är farligare att inte äta fisk än att äta fisk. Det har så många hälsofördelar, sammanfattade hon.
Anders Jacobsson, professor vid Stockholms universitet, talade om kroppens förmåga att själv producera viktiga fettsyror som Omega 3. En förmåga som dock avtar med åldern, varför det kan finnas skäl att öka konsumtionen av fet fisk ju äldre vi blir.
Olle Karlsson och Björn Helander, båda från Naturhistoriska riksmuseet, redogjorde för hälsotillståndet hos säl respektive havsörn i Östersjön. Två arter som återhämtat sig rejält sedan katastrofåren på 1970-talet. Men Olle Karlsson påpekade att den relativt höga frekvensen av tarmsår och det allt tunnare späcklager man under senare år observerat på många sälar, kan vara kopplat till nya och ännu okända miljögifter. Men säkert vet man inte, det kan finnas andra förklaringar. Björn Helander berättade att missbildningar liknande dem man såg på 1970-talet nu åter har börjat observeras på havsörnsungar längs Bottenhavskusten, men om det beror på lokala föroreningar eller andra förändringar, vet man heller inte.
Jonas Fång, doktorand vid Stockholms universitet, redovisade resultaten av en stor studie som visar att miljöföroreningar i modersmjölk minskat kraftigt sedan början av 1970-talet, och Livsmedelsverkets Emma Halldin-Ankarberg redogjorde för verkets kostråd: barn samt kvinnor i barnafödande ålder bör inte äta fet Östersjöfisk mer än två till tre gånger per år, för övriga är rekommendationen högst en gång per vecka.
Därefter handlade det om den så kallade cocktaileffekten, eller synergieffekter, som Per Eriksson, professor vid Uppsala universitet, föredrog att kalla det. Vad händer i kroppen när flera olika miljögifter samverkar? Särskilt känsliga är vi människor under en period kring födseln, då vår hjärna utvecklas som mest. Försök på möss, gjorda under den period då deras hjärna befinner sig i motsvarande stadium, visar att små doser av ämnen som PCB:er och kvicksilver – så små att de vart och ett för sig inte har någon effekt – ger effekt på mössens beteende när ämnena samverkar.
Sen slog professor Wulf Becker, Livsmedelsverket, fast att en ökad fiskkonsumtion – vi bör enligt verket äta fisk två till tre gånger i veckan – skulle ge flera hälsomässiga fördelar.
– Men det gäller att begränsa intaget av fet östersjöfisk, löd brasklappen.
Under den avslutande paneldiskussionen efterlyste Naturskyddsföreningens Ellen Bruno kostråd som tar hänsyn till cocktaileffekten medan systemekologen Sture Hansson, professor vid Stockholms universitet, påpekade att Livsmedelsverkets kostråd gör att många inte vågar äta östersjöfisk över huvud taget. Trots att de inte tillhör någon av riskgrupperna. De allra flesta kan ju faktiskt äta östersjöfisk utan några större restriktioner. Han föreslog därför en informationskampanj på temat ”ät mer fisk, gärna fet östersjöfisk”. En kampanj som kompletteras med riktad information till kvinnor i fertil ålder.
– Om vi fick en fördubblad fiskkonsumtion, vore det positivt eller negativt för folkhälsan? frågade han Livsmedelsverkets representanter.
– Om man följer våra råd tror jag att vi får en förbättrad situation, löd svaret.
Ann-Sofie Sandberg från Chalmers höll med om att kostråden skrämmer många, särskilt unga, men påpekade också att det är viktigt att man inte mörkar de risker som finns.
– Men jag tror att en tydligare kommunikation om nyttan med fisk vore bra.