KRÖNIKA. ”Det kan bli krig i Sverige” förkunnade vår minister för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M) med ödesmättad stämma på Folk- och försvarskonferensen i Sälen strax efter jul. Om det har redan skrivits åtskilliga spaltmeter, och nog verkar det som att orden fick en och annan som snoozat gällande krigshoten att vakna till. Däribland jag, som likt många andra gnuggade mig i ögonen, tog mig i kragen och klickade hem en vevradio på nätet.
Jag gick också in på MSB:s hemsida och tog deras onlinekurs “Sju dagar”, där man i ett hypotetiskt krisscenario ska fatta olika beslut för att ta sig igenom en vecka utan normalfungerande samhällsinfrastruktur. En sak som slog mig var att kvinnan i filmen först när maten tagit slut, efter fyra dagar, knackar på hos grannen. Det visar sig att grannen har både spritkök och koll på var man hämtar vatten. Genast känns läget ljusare!
Men varför kurar man i sitt eget lilla hus och knaprar i sig alla sina konserver innan man får för sig att knacka på dörren bredvid? Varför ska vi sitta där, i varsin bubbla med varsin egen vevradio, eget stormkök och egen panikångest när vi kan hjälpas åt?
Prepping i all ära – men hur är det med den sociala preppingen? Hur redo är vi egentligen för att samarbeta med varandra, samsas om nödvändigheter, och dra nytta av att vi alla har olika styrkor? Och inte bara av praktiska skäl. Vilka svårmödor som helst blir lättare att bära, även mentalt, om man inte är ensam.
Alla svenskar måste kunna klara sig utan samhällets support i minst en vecka vid till exempel ett strömavbrott, säger våra myndigheter. Men det betyder inte att man måste klara sig själv. Självklart kan man inte frånsäga sig sitt eget ansvar och helt förlita sig på att andra ska komma till ens undsättning, men nog känns det lika dumt att bara förlita sig på sig själv. Här tror jag att skärgårdsbor har ett stort försprång, med stor vana att både klara sig själva och samtidigt ta hand om varandra.
Lyckligtvis verkar många se vikten av att bygga på både den egna och den gemensamma försvarsförmågan. Efter krigslarmet för en knapp månad sedan har ansökningarna till Hemvärnet ökat med nästan 500 procent. Det är lovande att allt fler känner en plikt och ett ansvar som sträcker sig längre bort än de egna fyra väggarna och för de egna familjerna.
I veckans nummer uppmärksammar vi skärgårdens räddningsvärn. De fyller också en viktig funktion inte bara när det brinner, utan vid alla sorters olyckor och kriser, och består av vanliga människor som ställer upp frivilligt för sin bygd och sina grannar.
Jag tror, att om kriget väl kommer, är ingen av oss tillräckligt rustad att helt klara oss på egen hand. Då är att känna sin granne värt mer än att prepplådan är helt komplett.
