Det som förr var en självklar sysselsättning för skärgårdsborna är idag ett yrke som utövas av försvinnande få. Anders Jansson på Björkö är fiskare i tredje generationen och har sett hur fiskbestånden i skärgården, ett efter ett, utarmats över tiden.
– Det finns inte en fisk från den egna kusten inne i Stockholm längre.
Mysingen är insvept i mjuk grå dimma och vattnet ligger spegelblankt denna novembermorgon. Men tystnaden och den stilla ytan bryts snart av plask och sprattel. Det vankas mat i Anders Janssons regnbågsodling, och de hungriga fiskarna flockas vid foderautomaten.
Odlingen är blygsam, endast runt ett tusental fiskar, men det räcker för hemmaförsäljningen vid bygdegården på Ornö varje lördag under sommaren och fram till allhelgona. Snart är det julmarknadstider. Anders Jansson har i många år stått på Skansen och sålt nystekt strömming om helgerna under den kallare årstiden, men det är det slut med sedan ett par år tillbaka.
Det var alltid självklart för Anders Jansson att bli fiskare, liksom hans far och farfar, som köpte marken ute på Björkö 1912.
– Jag ville ju fortsätta bo kvar här ute. Jag gick lantbruksskolan inne i Berga, men blev aldrig bonde. Med det hänger ihop med det här livet, det är maskiner och bokföring och klara sig själv.
Vi har slagit oss ner i hans trivsamma kök och Anders har plockat fram fika; bröd, egenrökt regnbåge som han vant filéar upp och en delikat röra på kallrökt lax, majonnäs och örter.
I någon mån är det ändå bonde han är, som odlar fisk i havet istället för potatis på en åker. Odlingen startade han tillsammans med sin far på 80-talet, som ett komplement till fisket i det fria och ett sätt att få en jämnare tillgång på råvaran.
Då var framförallt strömmingen en stapelvara i skärgården.
– Då fiskade man strömming fem dagar i veckan så här års, ända fram till maj. Vi hade en försäljningsorganisation som hämtade fisken i Dalarö och körde den till stan. Sikfisket var också stort under sommaren, då kunde vi få hundra kilo sik i juli, augusti och september. Farsan började röka siken och sälja på 60-talet och det passade rätt bra som sidoinkomst eftersom han också hade bensinmack här. Men sen blev det så tungjobbat med macken så vi bestämde oss för att satsa helt på fisket.
Därefter minskade efterfrågan på strömming, och istället började människor vilja äta torsk.
– Vi hade varit förtvivlade över torsken som kom in och gjorde skada på siknäten, det var ett elände. Men när det blev värde i torsken så skaffade vi andra redskap och började fiska torsk, först med torskrev och sen nät. De större trålarna som trålade strömming började tråla torsk istället. Det höll igång en bit in på 90-talet, sedan minskade torsken.
Ett efter ett har Östersjöns fiskbestånd och det kustnära fisket decimerats under de senaste decennierna. Torsk, ål, strömming och gädda är nu alla på fallrepet.
– Abborrfiske är väl det som funkat längst, men det börjar ta slut det också, säger Anders Jansson.
Men att debatten kring fiskbeståndens nedgång ofta mynnar ut i förslag på förbud mot bottentrålning tycker han är fel.
– Då, på 60-, 70-, och 80-talet, precis då torskboomen uppstod och det fanns gott om strömming, då fanns det massor med trålare här. Men man trålade med stora maskor. En strömmingsmaska vid trålning var normalt 32 millimeter, men nu har det styrts om till 16 millimeter, hälften så stor. Är det något som påverkar ekologin så är det ju det.
Att man med mindre maskor fångar mindre fiskindivider, och därmed fler fiskar som inte är könsmogna, på samma kvot, är vad som är problematiskt.
– Förr i alla fall fanns det även en regel om att om trålarna får mer än 50 procent strömming i skarpsillsfångsten så får man inte använda de där täta maskorna. Nu finns det ju inte tillräckligt med strömming för att komma upp i de där 50 procenten, men då är det väl ännu viktigare att skydda den lilla strömming som finns?
I oktober beslutade EU:s fiskeministrar att drygt 40 000 ton strömming ska få fiskas i centrala Östersjön nästa år. Det är en kraftig sänkning från föregående år, men kommissionen hade, utifrån forskningsråd, gått ännu längre och föreslagit ett totalt stopp för det riktade strömmingsfisket och att endast en kvot på 28 500 ton skulle tillåtas som bifångst vid skarpsillsfiske. Beslutet att gå emot kommissionen har mötts av skarp kritik från flera håll, men Anders Jansson menar att alternativet hade varit värre.
– Våra representanter i EU har klandrats för att de inte gått med på en nollkvot. Men det var aldrig tal om någon nollkvot. Det skulle bara ha stoppat det riktade strömmingsfiske som jag och andra kustfiskare gör med våra nät, där jag lyckas få 20 till 30 kilo per tillfälle under den bästa perioden på året och många gånger knappt något alls. Däremot skulle det finmaskiga, storskaliga fisket som tar 90 procent av all strömming få fortsätta, eftersom det är ett kombinationsfiske och inte ett riktat fiske. Så alla vi som fiskar på ett sätt som låter strömmingen växa upp och bli lekmogen hade fått sluta, medan industrifisket, som jag tror är det som ställer till ekologisk skada, hade fått fortsätta. Det har blivit en stor miss i den politiska debatten.
Han tror snarare på att förbjuda fisket med 16-millimetersmaskor.
– Då blir det några stora företag som inte tjänar pengar men då får de väl låta bli att göra det ett tag då, tills det har rett upp sig. Östersjön bryr sig inte om var strömmingarna hamnar när de väl är uppfiskade, så finns det bara gott om strömming så är det helt naturligt att skicka iväg den delen som inte går till konsumtion till djurföda. Men nu är det förbaskat dåligt med strömming.
Anders Jansson skulle vilja se en mer regionalt baserad förvaltning med regionala kvoter. Då skulle man förutom garnfisket, som är det mest ekologiska, mycket väl kunna ha några mindre och lokalbaserade trålare som fiskar för humankonsumtion, tror han.
– Historien har visat att det funkat. Det är rätt för både ekologin och samhällsnyttan. Det är inte bara vi som företag som vill sälja fisk, utan det handlar ju om lokal livsmedelsförsörjning, att leva av egna resurser. Stockholm har väl aldrig haft så lite nytta av våra egna resurser. Det finns inte en fisk från den egna kusten inne i Stockholm längre, där det förr kom in tio-tolv ton strömming om dagen, och torsk, sik, abborre och gädda. Nu är det noll.
Det är inte bara det storskaliga industrifisket som påverkar kustfiskets situation. Säl, skarv och sportfisket bidrar också. Sälen är en konkurrent om fisken, men grundproblemet är fortfarande att det finns för lite fisk i sjön.
– När det finns mycket fisk är sälen inte samma problem. Hade det funnits normalt med torsk, till exempel, hade sälarna haft lätt att föda sig ute till havs.
Att sälen fått öka i den utsträckning som skett är också ett resultat av undermålig förvaltning, menar Anders Jansson.
– Ska man jämföra med arter på land som ställer till elände, som varg och björn, då räknas det ju som god bevarandestatus när de är kanske 2 500 individer, och blir de 3 000 så ska de decimeras. Men sälen har vi minst 50 000 av nu i Östersjön. Det är en ursprungsart och den hör hemma här, men när de ställer till så mycket problem kan man undra om de behöver vara så många.
Vad gäller skarven har Anders Jansson noterat en minskning kring de områden där han själv fiskar på senare tid. Men inte egentligen på grund av några riktade åtgärder, utan snarare för att det är slut på fisk nu vilket fått fågeln att söka sig längre inåt i skärgården. Nyligen kom siffror som visar att skarven i Stockholms skärgård i själva verket ökat med ett par hundra bon från i fjol, trots ökad skyddsjakt.
Anders Jansson anser att det är för lite proaktivitet från myndigheterna när det gäller både säl och skarv. 2020 klubbades en förvaltningsplan för skarv i länet igenom, med målet att halvera populationen fram till 2030.
– Man hade ju kunnat tro att de skulle börja agera då, men det gör de inte. De inskränker sig fortfarande till att behandla ansökningar från alla som vill försöka göra något. Sedan ska de ifrågasättas och kompletteras och så får man i bästa fall tillstånd för en femtedel av det man vill göra.
Han jämför med hur våra grannar på Åland lyckats bättre när det kommer till förvaltningen av såväl fisk som skarv.
– Vi har ju samma hav men där har de med våra mått ett bra fiske med både gädda, abborre och gös. De är måna om sina resurser, men här tror man att man inte behöver bry sig.
Vi går ut på bryggan där Anders Jansson börjar reda ut abborrnät från fisket för några dagar sedan, och hänga upp på krokar. På åtta nät blev det fyra abborrar.
– Dagen innan blev det ingen alls, säger han.
Känner du något hopp?
– Nja…
Anders Jansson tvekar.
– Men det som gör det kul att hålla på är ju att det fortfarande finns ett sånt intresse, folk vill verkligen köpa fisk. Jag vill hoppas att det ska vända.
