KRÖNIKA. Första båten var orange och vit Askeladden 470. Den hade en 9,9 hästars utombordare som gick. Ibland.
Tricket var att rycka i startsnöret några gånger, lägga i växeln och sedan gå tillbaka till tomgång innan man fortsatte att rycka i snöret. Det kunde ta en hel del växlande innan man var i gång.
En gång gjorde jag en full farbror Melker framför öldrickande sommargäster på verandan i Solvik på Nämdö: drog i startsnöret, lade i växeln, tillbaka till tomgång, i med växeln igen, men glömde att dra tillbaka växelspaken innan nästa ryck.
Båten tog ett skutt rakt in i vassen. Matkassarna föll överbord, sonen gjorde ett magplask ner på durken.
Blickarna och de kvävda skratten räckte för sonen. Han ville inte åka med till Solvik igen.
Nästa båt var en Crescent 525 HT med en alldeles för stor Mercurymotor på 90 hästkrafter. Motorn slukade bensin, men båten gick som en plog genom vattnet så fartsensationen uteblev.
Även den här båten startade lite som den själv kände för. En kamrat på Nämdö gjorde en sommar en heroisk insats när han bogserade mig och familjen från – än en gång – Solvik till Aspö. För att undvika allt för mycket skam bad jag att få åka med i kamratens fina båt medan familjen bogserades i vår slitna. Det var fegt, jag vet, men det är sådant som dåliga båtar gör med ens karaktär.
Sonen gav mig en hård blick, där han stod vid rodret vid vår gamla skorv. Jag log tillbaka och vinkade från den fina bogserande båten. Jag försvarade mitt handlade med att han fick skylla sig själv som följde med till Solvik igen.
Till slut stod lyckan mig bi och jag kunde köpa ett demoex av en Micore 550 GTX från Stavsnäs Båtvarv. Den har en 100 hästkrafters motor med garanti.
Nu går det plötsligt snabbt framåt över vattnet. Och båten startar direkt.
Ett par propellrar och en skädda senare kan jag konstatera att jag i stort sett är nöjd med båtlivet.
Folk frågar mig när jag ska köpa en båt med hytt. ”Aldrig,” svarar jag. ”Fartens tjusning är att känna vinden i ansiktet.”
Sanningen är att man nästan inte känner någonting någonstans när man nu är ute och kör i snögloppet i slutet av november.
En annan sanning är att jag inte har råd att köpa en båt med hytt. Men att jag är glad över att ha en båt som startar när jag vill att den ska starta.
I förra veckan skottade jag båten och lade upp den för vintern. Nu känns det tomt.
Man har den båt man har. Man har det liv man har. Det viktiga är att se att glaset är halvfullt, inte halvtomt.
Dock tänker jag köpa en GPS till nästa säsong. Det spar man propellrar på.
