En dag kände Catarina Krång att hon var tvungen att ta ett livsavgörande beslut. Hon lämnade sitt arbete och satsade istället helhjärtat på att vårda vilda djur som skadats.
– Jag lever min dröm. Att rädda ett liv är stort. Nästan svindlande, säger hon.
Catarina beskriver hur hon som barn och tonåring alltid var känslig när hon läste, eller hörde talas, om hur djur plågats.
– Som tonåring hade jag känslorna utanpå huden och kunde inte förstå att människan tar sig rätten att härska över och behandla djur hur som helst, säger hon.
I vuxen ålder arbetade Catarina som scenograf och dekormålare inom teater- och filmbranschen under flera år men en dag bestämde hon sig för att förändra sitt liv.
– När jag var 32 år blev jag tvungen att ta ett beslut och det var livsavgörande för min del, säger hon.
Catarina slutade som scenograf och startade ett viltrehabcenter tillsammans med en annan person.
– Där började mitt liv, säger hon.
Sedan dess har Catarina praktiserat och arbetat på viltrehabkliniker och djursjukhus i England och USA, startat flera viltrehabkliniker i Sverige och arbetat på Djurens rätt, Svenska Djurskyddsföreningen och idag är hon anställd på Hundstallet. Arbetet med de vilda djuren gör hon helt ideellt.
Att se dem skutta omkring i voljären en månad senare är magiskt, Catarina Krång
Idag driver hon en egen klinik på Ingarö för rehabilitering av skadade ekorrar och fladdermöss.
– Jag har satsat på djuren och det är alldeles tillräckligt för att jag ska fylla ut mina 24 timmar om dygnet, säger Catarina.
Ekorrar får årligen tre kullar med upp till fem ungar i varje kull. När ungarna lämnar det skyddande boet och ska hitta mat på egen hand blir det ibland problem.
– Ekorrungar söker ofta kontakt med människor när de är i nöd. En kvinna som ringde berättade att en ekorrunge klättrat upp på hennes byxben och sedan tryckt sig mot hennes hals. En sådan unge söker hjälp och vill ha mat, berättar Catarina.
De hungriga och hjälplösa ekorrungarna blir med tiden alltmer försvagade och ger till slut upp. Det är i regel då som någon hittar dem och kontaktar Catarina. Ekorrarna som kommer till henne är ofta nedgångna och dömda att dö. I deras päls kryper mängder av loppor och fästingar och ibland även spyflugelarver.
– Att se dem skutta omkring i voljären en månad senare är magiskt. Man blir lycklig, rentav euforisk, säger Catarina.
I hennes ekorrvoljär finns boplatser och välfyllda matskålar. När ekorrarna återhämtat sig släpps de ut men de söker sig ofta tillbaka till voljären. Därför sitter det även matskålar på utsidan av den.
– Så småningom hittar de något eget och flyttar hemifrån, säger Catarina.
Hennes arbete med att rehabilitera fladdermöss och ekorrar sker helt ideellt. Catarina uppskattar att det finns ytterligare ett 50-tal personer i landet som jobbar med vilda djur på samma sätt som hon, det vill säga helt ideellt och alla är beroende av bidrag från välsinnade privatpersoner.
Nordens viltrehabilitering är en ideell förening som har runt 350 medlemmar.
– De är oss trogna och skänker en slant då och då. Alla pengar som kommer in går direkt till djuren, berättar Catarina.
Hennes stora dröm är att det en gång ska öppnas ett viltsjukhus med anställd personal.
– Där skulle också forskning kunna bedrivas i samarbete med till exempelvis Statens veterinärmedicinska anstalt och Sveriges Lantbruksuniversitet, säger hon.
På viltsjukhuset skulle det även finnas en utställningsdel, säger Catarina, som skolklasser skulle kunna besöka för att lära sig mer om vilda djur, natur och vikten av empati. Enligt henne har det blivit vanligare att barn skadar smådjur.
Naturen har blivit en soptipp igen och det gör mig fullkomligt rasande, Catarina Krång
– Varje år kommer uppgifter i allt större omfattning att barn och tonåringar sparkat fotboll med igelkottar och kastat harpaltar mellan sig som om de vore tennisbollar, säger hon och fortsätter:
– Visst, dessa barn är säkert präglade av en smärtsam uppväxt och därför borde skolan ta ett större ansvar för att skapa goda förutsättningar för dessa emotionellt sårade barn. Kort och gott, världen behöver mer kärlek och empati och det borde vara ett obligatoriskt ämne i skolan då empati inte är något man föds med utan måste lära sig.
Catarina är också bekymrad över att även nedskräpningen i naturen ökar. Det är inte ovanligt att vilda djur dör eller skadas av plastpåsar, burkar eller andra föremål som kastats i skog och mark.
– Naturen har blivit en soptipp igen och det gör mig fullkomligt rasande för det finns sopkorgar överallt. Jag vill uppmana folk att tänka till och ta ansvar, säger hon och fortsätter:
– För mig är det viktigt att värna den miljö vi lever i. Vi kan inte rädda världen men vi kan alla göra någonting. Jag brukar tänka att varje gång jag räddar ett liv räddar jag världen.
Nu i höst planerar Catarina att utöka sin verksamhet genom att också ta hand om skadade igelkottar. Fladdermöss blir av någon anledning stressade av att leva i samma miljö som igelkottarna varför de måste hållas åtskilda. Istället får igelkottarna dela utrymme med ekorrarna i den nya utbyggnaden på tomten.
– Nu har jag jobbat i djurens tjänst i 25 år. Jag lever min dröm. Varje gång jag räddar ett liv känns det svindlande. Det är stort, säger Catarina Krång.
