KRÖNIKA. Under hösten har jag läst om Isabella Lövins reportagebok ”Tyst hav”, som framför allt handlar om fiskeindustrins påverkan på Östersjön och västkusten och politikernas flathet. Jag läste den slarvig när den kom ut 2007 men när jag läser om den blir jag förskräckt och förbannad. Det är så mycket som man visste redan då och som fortfarande inte har förbättrats. Politikerna har inte agerat.
Att Östersjön inte mår bra kan vi numer se med blotta ögat – den kraftiga algblomningen, det grumliga vattnet, de bruna slemmiga bottnarna och bristen på abborre, gädda och torsk. Nu borde väl till och med den mest korkade inse att vi måste få våra politiker att ta miljömässigt kloka och till och med obekväma beslut.
När jag var barn på 70-talet kastade vi allt skräp i vattnet. Lite extra miljöhänsyn togs om man inte lät använda konservburkar och glasflaskor flyta omkring, utan sänkte dem. När de hade försvunnit ner under ytan var det sopproblemet ur världen. De vackraste stenarna på stränderna var de slipade glasbitarna som sköljdes upp men de hände ju också att man skar sönder fotsulorna.
Avloppsvattnet i familjens fritidshus på Ingarö rann ut under altanen. Soporna eldades i en brännsoptunna på berget och i mulltoaletten hamnade avföringen. Kissade gjorde vi på kissberget bakom klädstrecket. Det är väl egentligen bara kissningen på kissberget som är ok numer, kanske även mulltoan egentligen. Nu för tiden är det fekalierna som bränns. Avloppsvattnet leds ner i en trekammarbrunn i trädgården.
Jag tror att vi har haft haven som dumpningsplats för att vi inte har kunnat se vad som händer under ytan.
Sverige är visst unikt när det gäller individens klimatansvar, så sa i varje fall filosofen Gustaf Ahrrenius i Dagens Nyheter häromdagen. Så är det nog men hur ska vi annars göra? Och hur ska vi tänka när våra politiker i Stockholms stad inte ansvarar för miljöavfallet utan dumpar nersaltad och gummidäckspräcklig snö, tryfferad med munskydd och annat jox, som har slängts i snödrivorna, rätt ut i Mälaren och i Östersjön? Det blir en ful symbolik i att dumpningen sker alldeles nära Stadshuset på Norr Mälarstrand.
Det bästa måste ju vara att vi tar ett individuellt ansvar och politikerna ett politiskt ansvar för det som vi nu kan se med blotta ögat, det som forskarna har vetat och larmat om sedan länge.
Stockholms stad skriver på sin webb att oberoende mätningar har gjorts på snön som dumpas i vattnet och att gränsvärdena för det mesta understigs. Samtidigt fiskar dykarna i Rena Mälaren upp tonvis med skräp ur vattnet vid kajerna, visserligen inte enbart från snödumpningen. Jag sopsorterar och konsumerar så lite som jag kan. Jag kastar skräp i papperskorgarna. Jag cyklar på de välplogade och saltade cykelbanorna men när det gäller snön som plogas undan tar mina politiker inget ansvar. Det stör mig.
