I takt med att Stockholm förtätas riskerar stadens 90 båtklubbar att trängas bort från sina sjönära platser. Ett fenomen som syns i hela Sverige, även i inlandet. I en ny båtlivspolicy vill stadshuspolitikerna skapa ett fåtal större uppläggningsplatser för klubbarna, allt för att frigöra värdefull mark. Men risken är att grunden för hela båtklubbsverksamheten, den sociala gemenskapen, därmed försvinner.
Försommarsolen skiner över Segelsällskapet Vegas anspråkslösa, 3 500 kvadratmeter stora uppläggningsplats strax nedanför Lidingöbroarna i Ropsten. Lugn och tystnad råder, men rader av hopfösta båtställningar vittnar om att här nyligen har skett febril aktivitet.
I den lilla klubbstugan hänger rödvita standar och på väggarna sjökort och fotografier av båtar och hav. Nästa år fyller det anrika segelsällskapet 100 år. Men det är en hotad 100-åring. Våren 2016 kan bli den sista iläggningen, på hösten kommer de 80 båtarna inte upp på land igen, om ingen lösning hittas. Åtminstone inte där.
2002 kom de första signalerna från staden om att båtklubben skulle motas bort från sin grusplätt till förmån för nybyggda kontorshus och utvidgningen av Norra Djurgårdsstaden. Sedan dess har både staden och klubben letat alternativa platser, utan framgång. Klubbens ordförande Hans Nyman har sedan dess kartlagt varje lämplig yta:
– Vi har letat längs hela kustremsan upp mot Viggbyholm och ner mot Nacka, men har stött på patrull överallt, säger han.
En En alternativ uppläggningsplats har erbjudits klubben, vid Lövsta i Mälaren, 26 sjömil väster om klubbens sommarplatser vid Ekhagen utanför Frescati.
– Men det är inte tänkbart, det är 3,5 landmil bort, alldeles för långt från sommarplatserna, säger Hans Nyman.
Nu verkar det inte bli några kontorshus, åtminstone inte i brådrasket. Först ska grusplätten nämligen bli depå för bygget av nya Lidingöbron som ska stå klar år 2022. Hotet mot klubben kvarstår, även om lösningen kan bli att förlägga verksamheten till ett samlingsvarv för flera klubbar.
– Det är en katastrof om inte klubbhus och uppläggningsvarv där medlemmarna får sin service blir kvar, då blir vi en ren sommarklubb, säger Hans Nyman som befarar att klubben kommer att gå i graven när den sociala gemenskapen försvinner.
– En riktig klubb ska ha det så här, med eget klubbhus där man träffas hela året, det ger en samhörighet som man inte får annars. För många av våra 230 medlemmar är det här hela livet, säger han.
Även om hotet mot just Vega är överhängande, är situationen likadan för många av stadens cirka 90 fritidsbåtklubbar. I en ny båtlivspolicy som klubbades i april säkrar visserligen stadshuspolitikerna det akuta problemet med det allt större trycket på den åtråvärda sjönära marken, genom att tydligt tala om att båtlivet har en plats i staden, genom att medge minst 15 år långa avtal för uppläggningsplatser och hamnar.
Men det konstateras samtidigt att bristen på mark för att möta den ökande befolkningen och behovet av både bostäder och serviceanläggningar, liksom ny infrastruktur för trafiken, blir allt mer uppenbar. Kan inte Stockholm expandera genom att bygga nya bostadsområden så måste en förtätning ske. En förtätning som i stor utsträckning sker i dag genom ianspråktagande av lågexploaterade industriområden och hamnområden. ”Det är inte troligt att alla uppläggningsområden för fritidsbåtar kan vara kvar på längre sikt. Vissa områden är särskilt attraktiva för bostäder, andra områden kommer att beröras av utbyggd infrastruktur” står det i policyn, även om inga specifika områden pekas ut.
Totalt upplåter staden i dag cirka 25 hektar mark för uppläggning av cirka 8 000 båtar på ett drygt 40-tal uppläggningsplatser. En lösning är enligt båtpolicyn att sommartid använda uppläggningsområden för alternativa aktiviteter, som camping, parkering, bangolf eller kaféverksamhet.
En annan lösning är, som nämnts i fallet Vega, att samla flera olika klubbar på färre, men större, båtuppläggningsplatser än i dag, och driva dem i gemensamma varvsföreningar. De platser som nämns, och som bör utgöra kärnan av uppläggningsområden, är i första hand Lövsta, Råcksta sjöhage, Ulvsunda, Hundudden och Sätravarvet.
Att ordna uppläggningsplatser i andra kommuner är inte ett alternativ, kommunerna är inte intresserade utan menar att områdena i första hand ska gå till lokala båtklubbar. Men, står det i policyn, i en förlängning kan etablerandet av nya anläggningar utanför stadens gränser, som kommersiella marinor, också bli en framtida tillgång för båtägare.
Med andra ord riskerar båtklubbarna att knuffas bort till förmån för bostäder i sjönära lägen som ger bra klirr i kassan för både staden och byggherrarna, för att i framtiden kunna hamna på kommersiella marinor. Något som retar upp klubbarna, Hans Nyman i Vega säger:
– Det är så dumt. När staden visar sina pamfletter för nya bostäder finns det ofta tjusiga vita segel i bakgrunden. Vi bjussar på den upplevelsen, vilket ger vinster till fastighetsägarna, men sedan blir vi en paria som helst ska förpassas till skogen. Man stirrar sig blind på att folk måste bo vid stranden eftersom vi är ett naturälskande folk, för där kan man ta ut de höga priserna. Men man behöver inte bygga vid stranden, det finns ju hur mycket mark som helst att bygga på, bara man tar klivet från stränderna, säger Hans Nyman.
Hannu Aittalaakso, medlem i Vega och för dagen i färd med att skapa en ny bojförtöjning för sin båt, är besviken på utvecklingen:
– Det levande båtlivet är en av de sakerna som gör Stockholm så attraktivt, då ska man inte göra det sämre, för det är klart att det blir det. Det blir en försämring för alla, även dem utan båt.
Christer Olsson är Saltsjön Mälarens båtförbunds representant i förhandlingskommittén med staden kring den nya policyn. Han är trots allt nöjd med policyn:
– Det är bra att politikerna talar om hur staden ska förhålla sig till båtlivet. Sedan är det bara att konstatera att båtlivets betalningsförmåga är mindre än exploateringsintressenas. Det enda sättet att säkra båtlivets intressen är genom den här policyn. Håller man sig till den så får vi en någorlunda bra inriktning för framtiden.
Huruvida det är rätt att trenden att bo nära vattnet ska få flytta fritidsbåtklubbarna, som av många anses vara ett kulturarv, svarar Christer Olsson så här på:
– Det är väldigt beklagligt, en situation som uppkommer i storstadsområden med väldig konkurrens om marken, då hamnar man i de här situationerna. Ytterst handlar det om politik, hur marken ska användas.
Stadsbyggnads- och idrottsborgarrådet Regina Kevius (M), är positiv till båtlivet och vill gärna se fler bryggplatser. Men på frågan om det är rätt att fritidsbåtklubbarna riskeras svarar hon:
– Vi tycker att stadens fritidsbåtliv är viktigt och vill inom de närmaste åren öka antalet bryggplatser runt om i staden. I en växande region är stadens mark dock eftertraktad för rekreation och för exempelvis bostadsbyggande. I det läget måste vi också göra avvägningar mellan olika intressen, det är alla partier i kommunfullmäktige överrens om.
Men ska prislappen avgöra vem som har rätt till strandnära mark?
– I den nya båtpolicyn nämns att staden i vissa lägen ska undersöka möjligheten att kompensera för ianspråktagen mark samtidigt som vi även vill koncentrera båtuppläggningsplatserna till vissa områden. Vi vill även fortsättningsvis kunna erbjuda båtuppläggningsplatser koncentrerade till vissa områden men vi ser också behovet av nya bostäder i en kraftigt växande region, säger Regina Kevius.
