För två år sedan valde familjen Walter/Forhaug att flytta ut till sitt landställe på Husarö och lever sedan dess året runt på ön som den enda barnfamiljen. Och trots att det ibland är en logistisk mardröm att få ihop livspusslet med skolskjutsar, fritidsaktiviteter och annat praktiskt tycker de ändå att alla fördelar överväger.
– Att flytta hit ut är det bästa jag har gjort, säger Anna Walter.
Det är Kristi Himmelfärd, himlen är klarblå och solstrålarna glittrar förföriskt i vågorna. Ombord på den fullpackade Vaxholmsbåten Väddö trängs sommargäster, turister, katter, hundar och en oändlig massa bagage. Startskottet för högsäsongen har gått och precis alla ska ut i skärgården.
På Husarö har de två enda fastboende barnen på ön, Elvira, 10, och Alexander, 7, återförenats med sina fritidsboende kompisar som kommit ut med sina familjer under helgen. Så här under sommarhalvåret är det ungefär 70-80 barn som vistas på ön och det finns massor att göra; leka kurragömma i skogen, hoppa studsmatta, spela fotboll, bada och cykla i skogen. För Husarö är i mångt och mycket kontrasternas ö; lika tyst, mörkt och händelselöst som det kan vara en iskall tisdag i februari, lika fartfyllt och aktivitetsspäckat är det här under högsommaren. Det enorma utbudet består av allt från simskola, seglarskola, fotboll och swimrun till marknader, konserter och ”after beach” vid öns lanthandel.
Ett gäng ungar gör ett snabbstopp vid familjen Walter/Forhaugs terrass för att fylla på energiförrådet med grillad korv innan de ger sig iväg på sina cyklar igen, ut på nya äventyr på ön. Tillvaron på Husarö påminner litegrann om hur det var förr i tiden, enligt Anna Walter.
– Alla dörrar står öppna och du behöver aldrig ringa i förväg när du vill hälsa på någon. Och kommer du hem till någon som sitter och äter, då drar de bara fram en tallrik till och en stol. Livet är ganska enkelt här, säger hon.
Men den enkla bullerbyidyll som vi upplever just idag skiljer sig ganska markant från hur vardagen ter sig under det övriga året, då här är tyst, mörkt och ganska ensligt. Förutom ett tiotal pensionärspar är Anna, Martin, Alexander och Elvira den enda barnfamiljen på Husarö sedan de tog steget och flyttade ut för två år sedan. Att de hamnade just här var inte så konstigt; Anna Walters familj har varit både fast- och fritidsboende här sedan flera generationer tillbaka och själv har hon vistats på ön sedan hon föddes. Det var när familjens yngsta, Alexander, låg i magen år 2015 som Anna och Martin började bygga huset där de nu bor. Projektet tog nästan fem år och vid tiden då de slog i första spiken hade ingen av dem någon erfarenhet av att bygga hus.
– Nej, jag hade ingen byggnadsutbildning, jag kunde ingenting sånt här, ler Martin.
Hur fixade ni det?
– Tack vare Youtube! Sedan har Annas pappa, hennes farbror Gurkan och andra på ön bistått med erfarenhet, byggnadshjälp, och vi har fått rådgivning när det behövdes, men annars har det varit learning by doing som har gjort att huset står där det gör idag.
Under flera års tid pendlade familjen mellan lägenheten i stan och bygget på Husarö för att få allting klart. De ser tillbaka på en minst sagt hektisk tid i livet.
– Ja, det var heltidsjobb. Två småbarn, ingen sömn på natten, och sen kom man ut hit på fredagen för att äta, lägga barnen, och därefter var det bara att köra kvällspasset tills midnatt, minns Anna.
– Det var många nätter då man satt här och skruvade på något när alla sov. Men nu i efterhand, när man tittar i backspegeln, var det värt varenda dag, säger Martin.
– Men det kunde ju ha blivit skilsmässa där flera gånger, skrattar Anna.
– Ja, det var en prövning som hette duga. Anna är visionären och jag realisten. Ibland är jag lite för snabb med att döda Annas visioner, men utan hennes vision hade det här huset inte stått här idag, konstaterar Martin.
I maj 2021 gick till slut flyttlasset till ön och familjen blev Husaröbor på heltid. Praktiska omständigheter gjorde att tajmingen visade sig vara helt perfekt. Både Anna och Martin hade innan dess arbetat inom besöksnäring och event, branscher som störtdök under pandemin.
– Vi blev båda arbetslösa och satt hemma och undrade vad vi skulle hitta på. Sedan fick jag träffa en jobbcoach via Arbetsförmedlingen som lyfte mig ur misären och fick mig att börja fundera. Jag hade tidigare varit egenföretagare och vi älskar ju båda att pyssla, bygga, röja och fixa saker, säger Anna.
Idén om att bosätta sig på Husarö började ta form. När en granne som blivit imponerad av verandan de byggt undrade om de kunde bygga åt dem, kläcktes en idé. Kanske skulle de kunna försörja sig på ön genom att utföra olika sorters tjänster åt öborna?
– När vi kom hem till stan sa vi: det kanske är det här vi ska göra? Vi hade ju ändå lärt oss litegrann när vi byggt huset och båda hade jobbat som projektledare i 20 år, så det här med att lösa problem kunde vi ju. Så vi skrev i Husarögruppen på Facebook: ”om vi flyttar ut, kommer ni att ge oss jobb”? Och alla bara skrek ”ja”!
Och så blev det. Ända sedan starten har Martin och Anna varit fullbokade med uppdrag – allt från att städa, måla och röja trädgårdar till att klippa gräs, bygga och köra grovsopor. De är båda djupt tacksamma gentemot sina vänner och grannar på ön för att de möjliggjort deras dröm om att bo i skärgården.
– Ja, hade de inte gett oss jobb hade vi inte kunna bo här. Det betyder så oerhört mycket, säger Anna, som efter en tid startade Instagramkontot Hemma på Husarö, där vänner och släkt kan följa deras vardagsliv på ön.
En av de främsta utmaningarna för en barnfamilj att bo på en ö som Husarö är skolgången. Eftersom det inte finns någon skola på Husarö eller någon av grannöarna får Elvira och Alexander pendla varje dag till skolan på Ljusterö. På vardagarna är det därmed upp i ottan som gäller; båten hämtar redan klockan 7.15 på morgonen, och barnen är inte hemma igen förrän vid 17. När isen ligger sker skolskjutsen med svävare och när den varken bär eller brister blir det istället en långsam tur med isbrytare över fjärden till Ljusterö.
– Hade det funnits skola på Ingmarsö hade jag valt att sätta barnen där, men nu fick vi välja mellan Svartsö och Ljusterö. På Ljusterö visste jag att det skulle bli mer socialt, dessutom ligger det på vägen in till fastlandet där vi gör ärenden, vilket blir väldigt praktiskt, säger Anna.
Om barnen vill ha mer socialt umgänge följer ibland en kompis med hem till ön, eller så sover de över hos en kompis på Ljusterö. Varje vecka går Elvira på tennis i Åkersberga och Alexander på fotboll på Ljusterö, men det krävs en omfattande planering för att det ska fungera; närmare bestämt 17,5 timmes logistik med övernattning på Ljusterö för en timmes fotboll.
– Man vill ju ge barnen aktiviteter, men ibland blir det svårt. Vi provade förut att pendla till stan en dag i veckan då Elvira ville fortsätta gå på fotbollen och scouterna, men till slut blev det för jobbigt, säger Anna.
– Ja, vi ska ju orka också. Även om det ger mycket energi att få ge barnen aktiviteter, måste vi fortfarande kunna funka som människor, menar Martin.
Både Anna och Martin har lagt ner oändligt mycket jobb för att förverkliga sitt drömliv här på ön, och inte minst det eviga pusslandet med logistiken skulle få vem som helst att bli utmattad. Ändå känner de att det är värt allt slit i slutändan.
– Eftersom vi tycker om det här med målning och trädgård och att fixa och bygga – det var en hobby förut som blev ens jobb – så känns det inte ens som slit. Men visst, de logistiska utmaningarna är inte jättekul. Och vi har ju offrat lite av det sociala, säger Anna.
– Men jag har aldrig känt att jag saknat det. Sen har vi en lägenhet i Solna dit vi åker in ibland på helgerna, säger Martin.
– Ja, och när man väl kommer in till stan blir det ju jättekul, då kör vi allt och catchar upp med alla vänner.
– Det blir det bästa av två världar, säger Martin.
Även om de just nu njuter av att få bo på ön, är de medvetna om att de inte kan leva i den här skärgårdsbubblan för alltid. Så småningom kommer de att behöva flytta hem till stan igen då barnen blivit större och i behov av fler vänner och aktiviteter. Att helt klippa bandet med Husarö är dock uteslutet.
– Oavsett vad som händer vill jag inte släppa det här, för det är det bästa jag har gjort. Att få jobba åt andra, göra saker fint, fixa och laga eller bara sköta om, det är så otroligt tillfredsställande. Så på något sätt hoppas jag kunna bo kvar här, åtminstone på deltid, säger Anna.
