Bröderna von Schewen ärvde Håtö gård tillsammans men 1895 säljer Bernhard sin halva av egendomen till brodern. Håtö var inte fideikommiss men kanske var det underförstått att Karl som var äldst skulle ta över gården eller handlade det helt enkelt om att Bernhard som då var 23 år gammal ville resa och se världen?
Del 2.
I april 1912 inträffar Titanics tragiska undergång som skakade världen. Men uppfinnare, vetenskapsmän och äventyrare drev möjligheterna för resande framåt genom utveckling av flygplan och luftskepp. Men än var det ångfartyg som gällde och i november 1912 skriver Bernhard från Hamburg:
”I eftermiddag resa vi till Antwerpen därifrån vi per ångbåt fortsätta till Algér. Sjöresan tager visst sex dagar i anspråk. Hälsa alla från farbror Bernhard och C S.” Med på resan är Carl Smitt och Erik Tjäder. Den senare hade tävlat i simhopp vid OS i Stockholm samma år.
I Algeriet som då var fransk koloni hägrade oasstaden Biskra vid Saharaöknens rand. Dit reste välbärgade européer och även konstnärer och äventyrare för kurbad och för att uppleva det exotiska landskapet och människorna.
”Algér 9 dec 1912 Nu äro vi framme i detta härliga land med bara sol och blomsterdoft. Potatisen blommar för tredje gången och apelsiner ligga strödda på trädgårdsgångarna som fallfrukt hemma. Imorgon fortsätta vi till Biskra.”
Var och varannan dag skriver Bernhard vykort till Håtö. Han vill berätta för dem därhemma om sina äventyr. ”Äntligen framme i denna oändliga öken. I dag har vi varit ut i arabernas gamla stad på kamel. Imorgon skola vi fara 60 km in i öknen.” En stor kontrast mot de snötäckta Håtöskogarna där Signe och brodern satt vid fotogenlampan och läste de exotiska vykorten.
Mot resans slut skriver han hem till Karl från Berlin:
”Broder! Vi fira julen på Svenska klubben, med gran och dopp i gryta och kan du tänka dig hvilka vi råkade, Ernst Théel och Erik Stocklassa jämte 3 andra svenskar. Vi sitta nu på Vertheim kl ½ 7 em och skola i afton gå tillbaka till klubben.”
Vertheim var ett stort och mycket modernt varuhus. Därhemma handlade man på Westerbloms i Spillersboda. Bernhard hade varit på resa sen slutet av november och är snart hemma igen men det är julafton så han skriver ännu ett kort, nu till Signe:
”Hitkom idag på morgonen efter två nätters snabbresa genom Frankrike och Tyskland och ämna fira julafton här i stället för i Paris. Vi resa härifrån annandag jul öfver Köpenhamn. Vi veta ej ännu hvar vi skola äta julgröten kl är nu ½ 3 e m. Öl finnes. /Bernhard o C S.”
Under en annan resa två år senare, på färjan mellan Malmö och Köpenhamn skriver Bernhard:
”6/1 1914 Vackert väder intet snökorn. Vi äro nu tre så vi kunna få ett spelparti på de långa resorna. Siwan är med från Malmö och kanske komma att följa hela resan.” I oktober samma år får Siwan och Carl Smitt dottern Calla. Och nästa vykort: ”Boulogne-sur-Mer 11 januari 1914 Just nu föra en större färja oss ut till ångfartyget Lucie Woerman som vi komma att medfölja.” En sex dagar lång sjöresa mot Las Palmas påbörjas vid engelska kanalen. Vid ett stopp på Madeira postar han ytterligare ett kort. Motivet är kvinnor i långa klänningar och stora hattar som sitter på kälkar försedda med korgsoffor. Så susade det tidiga 1900-talets turister nerför gatorna på den bergiga ön, en turistattraktion som lär finnas än idag. Hemma på Håtö tyckte man nog det såg ganska konstigt ut. Träslädar var man van vid men då för att dra timmer ur skogen. Väl framme i Las Palmas skriver Bernhard igen:
”20/1 1914 Igår lade vi ut några nät i hafvet och idag hafva vi tagit upp dem med dåligt resultat. Summa en fisk liknande en mört. Vi tycka ej vidare om denna stad utan komma nog att snart resa härifrån till någon af de andra öarne eller om möjlighet yppar sig till fasta landet Afrika. Temperaturen är dock härlig 24 gr i skuggan och 20 gr i vattnet.”
Några dagar senare ytterligare ett vykort:
” I öfvermorgon resa vi härifrån till Teneriffa. Här är ganska tråkigt, inga vidare nöjen i Calles smak. Klimatet är dock härligt. Vi bada i oceanen om dagarne och göra en och annan åktur inåt landet. Någon jagt finns icke här hvad vi kunna förstå. Bondbönor och potatis stå här i full blomning och är fullkomligt lika varmt som vår hetaste sommar.”
”Santa Cruz Tenerife 27/1 Nu hafva vi gjort öfverfärden till denna ö som är mycket vackrare än den förra. Staden har en stor tjurfäktarring och om söndag skola vi bevista en tjurfäktning. Vi bo på ett förstklassigt hotell med utsigt öfver staden och oceanen.” Smitt tillägger: ”Hälsa extra till lilla Signe”.
På hemresan blir det några timmars uppehåll i Funchal och Bernhard passar på att skicka ett vykort:
”Sitter just nu i en biografeirkus där för 5 minuter sedan stor panik uppstod genom att en stor lampkrona nedföll i salongen. Kom hit kl 8 i afton och gå härifrån kl 11 igen. Hälsningar Bernhard”
Han beskriver inte bara ett spektakulärt scenario utan berättar också att han är på en biograf, vilket vid den här tiden var något ganska nytt.
Efter resan till de spanska öarna vintern 1914 finns inga fler vykort från utlandet. På sommaren samma år bryter första världskriget ut och öppenheten i Europa upphör.
Året om tillbringar Bernhard tid på Svansarna ofta tillsammans med broderns familj. Lika noggrant som under studierna i Stockholm redogör han i dagboken för vädret och de människor som ingår i gemenskapen. Han skriver också mycket noggrant om fisket; antal nät eller saxar och vad fångsten blir.
Det sägs att vännerna såg Bernhard som en urban person men ändå med stark förankring i skärgården. Konstnären Roland Svensson skrev så här.
”Jag minns vardagssamtalen med Bernhard om skärgårdsvärlden; om jakt och fiske, om djurliv, om vattenvägar, om bruksföremål, om ordstäv och talesätt, om lokala sedvänjor – det var som att öppna en uppslagsbok, klart och redigt – en sorts skärgårdsbibel.”
När Bernhard närmar sig 60 gifter han sig med Signe Lychou som då blivit änka men som sedan tidigare funnits i vänkretsen. Tillsammans bygger de huset Lyckås som fortfarande finns kvar i Spillersboda. Huset låg nära havet och utfärder till Svansarna och seglatser till ytterskärgården var en del av vardagen som fortfarande var fylld av vänner, broderns barn och barnbarn. Livet ut förblev han ”farbror Bernhard”, även för Signes dotter Britta från tidigare äktenskap och hennas man Åke Schilling som på ledig tid ofta vistades på Lyckås även efter att de bildat familj. Bernhard använde sin kunskap och stora intresse för natur och odling till att med idogt arbete skapa en stor trädgård. När han vid nära 96 års ålder gick bort skrev konstnären Roland Svensson så här: ”Det är gott att minnas den blommande backen utanför Ert hem i Spillersboda där Bernhard trollade med jorden – där potatisen skördades vid midsommartid, där alla grönsaker var större och vackrare än annorstädes i Roslagen.” Efter Signes bortgång fortsatte dottern Britta att vårda de vackra odlingarna, något jag själv minns från då vi hälsade på hennes familj som, när jag var barn, övertagit Lyckås. Jag förstod förstås inte bakgrunden till blomsterprakten men upplevde att det var oerhört vackert. På äldre dagar blev det en del utlandsresor för Bernhard, om än lugnare än hans resor på 1910-talet. 85-årsdagen firade han i London hos Britta och Åke som var bosatta där en tid.
Det sägs att Bernhard i ungdomen planterade minst två äppelträd vid vart och ett av de åtta torp som hörde till Håtö gård.
I mitten av 40-talet hade brodern Karl sålt Håtö till Helge Sönnergren som under några år fortsatte bruka skogen. När Sönnergren avlider gör hans arvingar om Håtö till ett av de större tomtområdena i Stockholmstrakten. Fritidshusen byggs i skogspartierna medan de nya vägarna anläggs i det öppna landskap som förr var åker- och betesmark kring de gamla torpen. Därför är det just längs vägarna som äppelträden syns som bäst. Särskilt på våren när de mörkrosa blomknopparna inom loppet av ett par dagar vecklar ut sig i vita kaskader över trädkronorna. På sina ställen är det vildapeln Malus Sylvestris men det kan också vara förvildad trädgårdsapel – farbror Bernhards äppelträd.
Text: Anna von Schewen
Om författaren
Anna von Schewen är arkitekt och möbeldesigner. I hela sitt liv har hon tillbringat mycket tid året om på Håtö och i Roslagens skärgård. Anna är barnbarnsbarn till Karl och Signe som hon skrev om i Skärgården nr 25/2020 och nr 25 & 26/2021. Texterna har hon skrivit av intresse för kulturhistoria och för att hedra att det är 150 år sedan de föddes. Källor är tidningsurklipp, litteratur och samtal med släkt och vänner.
