I 33 år har det långa, krökta vita huset på Gärdet varit hans arbetsplats. Nu halar snart Hans-Lennart Ohlsson, chef för Sjöhistoriska museet, ned Neptuniflaggan för sista gången och lämnar sin tjänst.
Att han kan sin sjöfartshistoria går inte att betvivla. Vi sitter och pratar i Drottning Victorias röksalong, en återuppbyggd originalinredning från tågfärjan som gick mellan Sassnitz och Trelleborg under 1900-talets första hälft. Hans-Lennart Ohlsson berättar utförligt och med stor entusiasm om hur det gick till när den kom i museets ägo, förevisar dolda ventiler och bjuder på kuriosa som gemene besökare antagligen inte skulle ha en susning om.
Sjöfartsintresset har funnits med honom sedan barnsben, trots uppväxten i den västmanländska myllan utan tidigare sjöfarare i släkten. Men tankarna på en karriär inom marinen fick överges på grund av för dålig syn, och istället började Hans-Lennart Ohlsson läsa till arkeolog på kulturvetarlinjen. När han 1986 skulle ut på praktik hamnade han på Sjöhistoriska museet som biblioteksbiträde, och har sedan dess blivit kvar.
– Jag har vandrat den långa vägen genom huset. Att arbeta på biblioteket var en guldgruva för den som älskar båtar, det är ju Nordens största nautiska bibliotek. Sedan var det någon som tyckte att jag hade lite blick för det där med grejer, och så blev jag så småningom föremålsintendent. Och därefter enhetschef, avdelningschef, biträdande museichef, stabschef...
Museichef har han varit sedan 2007. Under de tretton åren i Hans-Lennart Ohlssons regi har huset framförallt blivit mer funktionellt.
– Jag tog över ett väldigt välskött museum, men det var ett gammalt hus och vi funderade på hur vi skulle nyttja lokalerna bättre. Tidigare fanns till exempel aldrig garderoben på samma ställe utan vi hade lösa klädhängare som flyttades runt, berättar han.
Numera är bottenvåningen på museet avdelat till garderob, toaletter, amningsrum och utöver det en rejäl skaparverkstad, lekrum och föredragssal för hundra åhörarare.
– Jag lämnar efter mig en sorts infrastruktur i huset som behövdes.
Ombyggnationen krävde att den dåvarande, mycket populära skeppsbyggeriutställningen som huserade längst ner i museet rivdes, något som Hans-Lennart Ohlsson själv protesterat högljutt mot tidigare. Nu blev det han som till slut fattade beslutet.
– Men det fina trägolvet, ett riktigt fartygsdäck med skruvade, pluggade, nåtade och kittade furuplankor fick vara kvar. Det är en del av husets själ.
Något annat som i princip införlivats i museets hela väsen under Ohlssons ledarskap är flaggandet. För lika mycket som han vurmar för sjöfarten, gör han för flaggor. Om det vittnar bland annat ett specialsnickrat flaggskåp utanför hans kontor innehållandes samtliga nordiska flaggor, åtta historiska svenska flaggor, de etniska minoriteternas flaggor, Neptuniordens grönvita flagga som Hans-Lennart har rätt att föra som medlem i orden, och några till.
De hissas frekvent i den karaktäristiska masten, där det flaggas varje dag som museet har öppet, samt i ytterligare åtta flaggstänger utanför museet. Små budskap stavade i signalflaggor har blivit en fin, hemlig gest för den besökare som är kunnig i språket. “Flaggotta” på nationaldagens morgon har blivit en tradition.
– Flaggor är ju sjöfartens stora symbol, man visar vem som är vän och fiende. När jag växte upp var flaggning inte alltid rumsrent. Då ansågs man vara väldigt blå moderat eller någon annan högerkraft. Men nej, för mig är flaggan symbolen för vårt demokratiska, fria Sverige. Vi har haft allt ifrån ärkebiskopen till Prideordföranden till Sametingets ordförande här på flaggottan för att visa att “det här är vårt”.
Därför är det kanske inte konstigt att överlämningen till nästa chef kommer ske vid just en flaggceremoni och vaktavlösning, den 3 mars. Då halas Neptuniflaggan, det blåses i skepparpipa och Mats Djurberg tar formellt över rodret.
Hur känns det att nu sluta?
– Det är klart att det innebär ett sorgearbete. Inte minst för att jag rent fysiskt lämnar ett hus där jag suttit i 33 år och kan alla skrymslen. Det är hemskt att inte längre få se solen gå upp genom dimman över Gärdet! Det har varit fantastiska år. Men jag har varit chef länge nu och det är väl dags för förnyelse.
Mest stolt är han över museets fina besökssiffror och att man ligger i topp när det gäller nöjda besökare. Med den nya skaparverkstaden och lekrummet Blubb som ofta är proppfulla om helgerna har man också lyckats nå en annan publik.
– En del tycker att det blivit för mycket barn här, och upprörs över att vi skulle ha slängt ut alla modellerna. Men då har man inte varit här, invänder Hans-Lennart Ohlsson.
Att alla som kommer till museet ska förstå var man befinner sig, om det så bara är för en konferens eller möte, är viktigt. Så även att tala till de icke redan frälsta.
– Majoriteten av de som kommer till oss har ingen erfarenhet av sjöfart alls. De tror att bananerna kommer med charterflyg! Det är ju de som vi ska berätta för. När museet byggdes var det till stor del för de som redan kunde. Flottan låg i Stockholm, Finlandsbåtarna gick centralt, alla visste allt om handelssjöfarten. Idag ser man det inte på samma sätt. Vi måste berätta för en helt ny generation om svensk sjöfart och svenskt sjöförsvar.
De hängivna entusiasterna hänvisas istället till museets föredragsprogram.
– Då nördar vi in oss och fördjupar oss. Men annars är det ett museum som ska folkbilda!
Hans-Lennart Ohlsson vill också lyfta fram det fina samarbete han haft med stödföreningen, som en gång i tiden såg till att museet överhuvudtaget blev av, och med personalen under alla år.
– Stödföreningen har varit min stora ryggrad. De har stöttat mig oavsett, så länge jag sett till att hålla mig till ämnet. Och personalen är ju teamet som man gör allt med. Det är som besättningen på ett fartyg.
Så särskilt långt bort kommer dock Hans-Lennart Ohlsson inte att försvinna. Han blir kvar på myndigheten för Statens maritima och transporthistoriska museer, SMTM, i rollen som senior advisor, och har ett antal projekt framför sig.
– Jag blir kanske lite mer landbaserad framöver. Bland annat ska vi ta tag i väg-, flyg- och tågmuseerna och försöka knyta till oss de ideella krafterna kring dessa lika bra som vi gjort med sjöfarten.
Utöver det ska framtiden för såväl kungaslupen Vasaorden och Estonias bogvisir utrönas, vilket har hamnat på Hans-Lennarts bord.
En av de allra första åtgärderna, blir dock att strama upp flaggrutinerna på sin nya arbetsplats.
– Jag noterade direkt att det saknades en flaggstångsknopp. Nu ska det dit en vimpel också. Och kanske ett litet flaggskåp…