Hasse Möller på Högmarsö Varv får de märkligaste förfrågningar om allt från u-båtar och drakskepp till piratvaktbåtar. Det är nog ingen slump att färjorna som han byggde fick namn efter Lotten och Lisen i Fogelströms ”Mina drömmars stad”, för drömmar av alla de slag vårdas, odlas och blir verklighet på varvet.
Det är kulingvarning och har regnat till och från på väg mellan Stockholm och Svartnö, söder om Kapellskär. När bommarna till linfärjan mellan Svartnö och Högmarsö fälls upp rycker det till i äventyrsnerven. Vattnet skvätter upp mellan rampen och färjans skrov och fjärden krusas svart av plötsliga vindilar. Vajrarna spänns när vi svänger in mot kajen på Högmarsö. På vänster sida, någon kilometer från färjeläget, ovanför den vinterstängda ICA-affären kör en liten blå grävmaskin frenetiskt fram och tillbaka över den blottlagda berghällen. Högmarsö varv, säger en skylt och på telefon guidar varvsägaren Hasse Möller ner till hamnplanen bakom ett hus med en hög skorsten. Vi korsar rälsen vid slipen och parkerar intill en stor kran. Hasse Möller kommer ner för backen i rutig flanellskjorta med händerna i byxfickorna.
– Den har tidigare stått på u-båtsräddningsfartyget Belos III, säger Hasse Möller och nickar mot kranen, efter en ordentlig handskakning.
Han visar runt bland båtar i olika skick och fason, kliver säkert mellan bryggorna. Exakt hur många båtar som ligger här vet inte Hasse men de flesta har legat här i flera år. På bryggan längst till vänster ligger bland annat en algbeväxt Lady Helmsman med bara en rufflucka isatt. En större segelbåt med stålskrov kom hit i veckan, efter en äventyrlig seglats från Norge. Om den slitna båten på andra sidan bryggan säger han:
– Jag sa nej först men när jag träffade ägaren var han så rolig. Han körde buss och hade en bondgård i Rhodesia, så det blev ”ja” ändå, säger Hasse.
Det verkar inte finnas några entydiga regler för vilka båtägare som får hyra plats på Högmarsö varv. Trots att några båtar är risiga är det inga som har sjunkit. Där verkar han dra en tydlig gräns. Hasse känner båtägarna och det har hänt att han har sett mellan fingrarna när hyran inte kommer in i tid. Många storslagna planer och idéer i form av båtar, ligger här som i en törnrosaslummer i väntan på att de ska väckas till liv och få bege sig ut på nya äventyr. Det är inte bara båtarna, utan även deras historia och ägarnas drömmar som Hasse inhyser.
– Man har ju rätt att förverkliga sina drömmar. En gång var det någon som trodde på mina drömmar och hjälpte mig, säger Hasse.
Vi går vidare och han pekar på en 20 meter lång motorbåt:
– Det är en kirurg som har den där båten. Det är hans hobbybåt. Han brukar komma hit och svetsa på den.
Själv äger Hasse tre likadana. Det är marinens 200båtar eller ”Transport större”, som de också kallas. De är 21,5 meter långa, 31 ton tunga och kan rymma 40 stridsutrustade soldater. För några år sedan bogserade Hasse hit 12 båtar på en gång, fyra i bredd och tre i rad. Allt som allt har han ägt 22 stycken. Några av dem såldes för att patrullera i Röda havet som skydd mot pirater.
– För att det ska bli lönsamt är formeln enkel, det handlar om små utgifter och stora inkomster. 200-båtarna har vanliga lastbilsmotorer, som är enkla att reparera, säger Hasse.
Lägst ut på bryggan till höger sticker ett drakhuvud upp. Lite längre in på bryggan står stjärten. Däremellan fanns tidigare en husbåt men den är bogserad till Gröna Lund, där den har byggts om till spökbåt.
– Ägaren, Johan Wang, ville att drakbåten skulle bli ett svensk-kinesiskt handels-hus och första gången jag såg den här båten var den superfin.
Den byggdes i Shanghai och har fraktats runt en hel del. Som kinarestaurang kom den ner till Hamburg och Amsterdam men efter några år blev den liggande vid Drömmarnas kaj i Göteborg och förföll.
– De fina fjällen här har stulits, säger Hasse och klappar lite på drakens svans, där några av de halvcirkelformade drakfjällen i mässing fortfarande sitter kvar. Båtens ägare ville inte gå med på att draken, som i Kina är ett väsen som ska behandlas med respekt, skulle hamna på ett tivoli.
– Det krävdes en hel del förhandlingar med Gröna Lund men till slut blev det så att vi plockade av huvud och stjärt och nu står de här, konstaterar Hasse.
Bakom våra ryggar ligger slipen och på den ett skrov till en färja av samma typ som färjorna, Lotten och Lisen, som byggdes på varvet 2002 och 2011 för trafik till och från Hammarby sjöstad. Bakom slipen sticker ett stort sälhuvud upp och tittar nyfiket ut mot drakhuvudet. Det är målat på en av de gamla varvsbyggnaderna av den belgiske graffitikonstnären, Roa. Skrovet på slipen ska bara målas blått, så är det klart att användas för att bygga bryggor. Sen ska en 50-fots motorbåt få en axeltätning fixad. Under vår vandring ringer det då och då i Hasses mobil. Han pratar bland annat med en kille som kör ner formar till en Pelle Petterssonritad kappseglingsbåt, 606:an, 6,06 meter lång.
– De formarna var jag och hämtade i skogen i Mariehamn för någon en vecka sedan, säger Hasse.
Nu ska de ner till Kalmar. Det var 606-förbundet som kontaktade honom för att hämta dem. Förfrågningarna har genom åren varit många och udda. U-båten Spiggen är bara en av u-båtarna som han har arbetat med. Där var det den läckande bränslesäcken i aktern som skulle åtgärdas. Han har även byggt containrar med tryckkammare för behandling av brännskadade och diabetiker. Han har varit uppe i Murmansk för att göra fartyget Krivbass klart för bogsering. Isbrytaren Oden körde han till Indien för att hugga upp. Webap II pumpade syrerikt vatten ner till Kanholmsfjärdens botten och det gjorde torskarna glada för att inte tala om alla båtar som han har reparerat. Redan under hans första båtbygge fanns hans livskamrat och fru Eva Norén med i bilden. Det var Fyrskepp nr 33 som han och Eva byggde om till segelfartyget Amorina. Det skedde i Portugal, dit de körde båten 1978. Tillsammans byggde de på båten där i tre år.
– Då var jag ung och hade inte så stor tro på min förmåga, säger Hasse.
Bygget av Amorina och samarbetet med holländaren Richard Toes, som hjälpte honom att tjäna ihop till grundplåten till varvet, som han köpte 1992, gjorde många av hans drömmar möjliga.
– Vi lärde känna varandra på 80-talet när vi ville köpa samma motor. Han var affärsman ut i fingerspetsarna och en förebild för mig.
Vi går upp till kontoret och bostaden med stora fönster som vetter ut mot varvet. Där har Eva just avslutat ett zoommöte med några kollegor på Stockholms universitet. Hon är docent och arbetar som lektor i matematikdidaktik och under pandemin har hon varit ovanligt mycket här ute.
– Jag tror att det funkar så bra med Hasse för att vi båda låtar varandra hålla på med våra egna grejer, säger Eva.
När varvet startade 1876 var maskinerna ångdrivna, där av de höga skorstenarna på varvsbyggnaderna. Då sysselsattes ett hundratal varvsarbetare. Numer är det bara underentreprenörer som jobbar här när det behövs.
Men i en av de gamla varvsbyggnaderna driver hans yngsta dotter, Klara Möller Norén, sommarrestaurangen Varvet med sin pojkvän, Tomas Diedrichsen, som bland annat vunnit Årets kock. I verkstaden intill är det välstädat och verktygen är prydligt upphängda. Hasse tar ner en av de stora skiftnycklarna.
– Muttersvarv brukar vi kalla det här för, säger han.
Han började som elektriker och svetsare och svetsmasken och svetsaggregatet står här, lite vid sidan av. Schackel, tampar och spännband är prydligt uppsorterade. Även den här lokalen ska snart bli restaurang och därför röjer den lilla blå grävskopan plats för en större parkering.
Det har blivit dags att ta linfärjan tillbaka och när vi åker längsmed vassen på Svartnö har känslan från Högmarsö Varv etsats sig fast, alla drömmar som Hasse Möller har förverkligat och alla drömmar som väntar på att få bli verklighet, inställningen att allt möjligt är möjligt.