One Water Race har kallats världens tuffaste uthållighetstävling. Långdistansatleter från fyra kontinenter har rest till Stockholms skärgård för att simma, springa och orientera längs den 250 kilometer långa sträckan från Arholma till Landsort. Tävlingen arrangeras för att uppmärksamma klimatfrågan i våra vatten och en miljon kronor står på spel för de taggade lagen.
Det är ett drygt dygn in i tävlingen och ombord på fartyget Briggen Tre Kronor är stämningen helladdad. Överallt surrar det av aktivitet – i sambandscentralen på nedre däck håller man minitiös koll på varje moment under racet, säkerhetsmässigt och logistiskt. Var tredje timme skapar mediaproduktionen innehåll som visas upp i sociala medier och för en kommande dokumentärfilm om äventyret. Totalt arbetar 90 personer ideellt och dygnet runt med tävlingen; från organisatörer till skeppare, sjukvårdare, fotografer och kockar.
Startskottet för One Water Race gick igår morse klockan sju på Arholma i norr och imorgon kväll förväntas de sista deltagarna från de sammanlagt åtta lagen passera målsnöret på Landsort i söder. Sverige, USA, Sydamerika och Australien finns representerade och just nu leder ett mixat svenskt/australiensiskt lag, tätt följt av ett helsvenskt. Till skillnad från i swimruntävlingar som Ötillö finns här ingen utsnitslad bana – varje lag får själv bestämma hur de tar sig från A till Ö.
För grundaren av racet, Thomas Ogander, är detta något av ett drömprojekt. Han har själv deltagit i många uthållighetstävlingar genom åren, såsom Ötillö som han medverkat i hela fem gånger.
– Det var där jag började fascineras över det här med att ta sig fram i skärgården genom att bara använda kroppen. Eftersom jag är uppvuxen i skärgården med att simma och springa över öar, vet jag vilken enorm frihetskänsla det är att ta sig fram i den här naturen, den känslan är oslagbar, säger Thomas Ogander.
Men One Water Race, som samlat världens bästa atleter för att utföra det ”omöjliga”, handlar inte bara om en tävling. Hela projektet har startats för att uppmärksamma den akuta klimatfrågan i våra vatten och hav, och för detta ändamål har man startat stiftelsen One Water Foundation med visionen ”En fossilfri skärgård”.
– Det är ett sådant brus idag, man behöver skrika jättehögt för att nå ut. I vår stiftelse har vi tagit fasta på frågorna kring fossila bränslen och koldioxidutsläpp. Om du åker bil på land har du toppmoderna bensinmackar, elektrifiering, alternativa och fossilfria bränslen. I skärgården är infrastrukturen och bensinmackarna från 60- och 70-talet, de kan inte ens hantera fossilfria bränslen. De miljö- och säkerhetskrav som man jobbar med på land finns inte på sjön. Det gör ju att industrin inte är med och driver på utvecklingen. När man tittar på det största klimathotet, den globala uppvärmningen, är det vattnet som tar 80 procent av smällen. Så vi måste verkligen värna om det, säger han.
One Water Race främsta samarbetspartner är Stockholm Archipelago, och man har även dialog med länsstyrelsen, Region Stockholm och skärgårdskommunerna. Och även om den supertuffa utmaningen är en tillräcklig motivation i sig för deltagarna, skapar förstås den oblyga prissumman på hela en miljon kronor förstås en extra morot.
Blöta, frusna och utmattade. Det är 36 timmar in i tävlingen när vi möter upp lag tre – Renee, Chris och Tim från Oregon i USA. De har precis simmat över ett mindre sund innan de kravlar upp på bryggan där de tas emot av orienteraren Jason Magness, den fjärde lagmedlemmen med uppgift att navigera teamet genom terrängen och förse det med mat och dryck. I en låda i lagets följebåt förvarar Jason uppiggande snacks som chips, godis och energidryck för att stärka lagkamraterna.
Now the goal is not to crash and burn, hojtar Tim innan laget ger sig av vidare in i skogen för att ta sig igenom nästa etapp.
För hela lag tre är One Water Race det första mötet med Sverige och den svenska skärgården.
Jason Magness är själv en av världens främsta äventyrsidrottare med flera decenniers erfarenhet av uthållighetstävlingar. Enligt honom är den mentala uthålligheten minst lika viktig som den fysiska, och förmågan att tänka strategiskt.
– Efter 20 timmar går alla deltagare in i samma fas, ingen sprintar längre. Då handlar det istället om vem som är mest effektiv och tar de bästa besluten. Allt detta baseras på intelligens, inte atleticism, säger han.
Gnabb inom och mellan teamen, sömnlöshet, hunger och simning mitt i natten över becksvarta fjärdar. En av kvinnorna i det ledande laget sägs ha spytt och sprungit samtidigt. Stanna för en kisspaus? Glöm det. Ett av lagen har varit särskilt otursdrabbat och ådragit sig en del skador, bland annat då en av medlemmarna fastnade i ett elstängsel och låg och skakade en stund på marken innan teamet kunde löpa vidare. Att deltagarna i One Water Race utsätter sig för övermänskliga påfrestningar är ingen överdrift. Med en mångårig bakgrund som yogainstruktör har Jason Magness lärt sig att tackla mentala blockeringar.
– I vår kultur uppfostras vi att alltid söka efter en väg ut. Ut ur den dåliga situationen, bort från smärtan. Vi vill leva bekvämt. Men i såna här sammanhang behöver du istället hitta en väg in, och gå djupare in i den upplevelsen. Deltagarna vet att de när som helst kan avbryta och då försvinner allt det onda, utmaningen blir att istället acceptera det och stå ut. Smärta är trots allt bara en känsla.
Några sjömil bort, på ett öde skär strax utanför Ornö, sitter Thomas Ogander och förbereder kartorna på checkpoint 9. Det är en av hållpunkterna som lagen måste passera för att få kartor och vidare vägledning. De tre lagen i ledningen har redan varit här för flera timmar sedan, nu inväntas team ett och fem. Vilket ska hinna först? Det visar sig bli en lång väntan. Timmarna går och solen börjar sakta vandra nedåt för att lägga sig som ett glödande klot i horisonten. Vinden tilltar och byar sveper över vattnet i den kyliga augustinatten.
Till slut bryter ljudet av en båtmotor genom tystnaden. Följebåten har lagt sig i sundet och några minuter senare hörs röster från ön på andra sidan – det amerikanska Lag ett är på ingång. Efter ytterligare en kvart och en simtur i de svarta vågorna kryper de slutligen upp på stenarna i land. Lollo visar vägen till platsen i lä bakom klippan, där de tre lagmedlemmarna får vila, äta några skedar jordnötssmör och dricka vatten. Hopkrupna tillsammans i mörkret syns endast deras bedrövade ansikten lysas upp av pannlamporna. Någon gråter. Är det läge att bryta? Ge upp? Orkar vi kämpa vidare?
Medan lag ett diskuterar fram och tillbaka hinner det sydamerikanska laget anlända till checkpoint 9. De båda lagen sitter nu sida vid sida i vindskyddet bakom klippan. Alla är slutkörda, fysiskt och mentalt. Trettioåtta timmar in i tävlingen och med cirka en tredjedel kvar av loppet tar det amerikanska lag ett gemensamt beslut: vi hoppar av. Det är inte värt att lida mer, påfrestningen är för stor. När beslutet väl är taget förbyts stämningen från förtvivlan till enorm lättnad och mannen och de två kvinnorna förenas i en gruppkram.
”Lycka till nu, ni är fantastiska” ropar de till sina forna konkurrenter innan de kliver på följebåten som ska ta dem tillbaka till fastlandet i Nynäshamn. Lag fem stretar vidare – ner i vattnet, ut i den svarta sammetssvarta natten under stjärnhimlen, på resan vidare mot Landsort. Ingen vet ännu hur tävlingen kommer att sluta, detta vansinniga, otroliga ävenyr som skapats som det ultimata beviset för mänsklig kapacitet.
FOTNOT: Vinnare av One Water Race blev det svensk/australiensiska Lag 4 som gick i mål efter 47 timmar och 19 minuter. Endast tre av de sju tävlande lagen lyckades gå i mål – övriga lag fick avbryta sin medverkan på grund av matbrist, utmattning och skador.
FOTO: ROBERTO RODRIGUEZ