DEL 1
Vid förrförra sekelskiftet utbröt en kamp mellan det gamla Waxholmsbolaget och ett nybildat rederi i Vaxholm. Detta har gått till hävderna som det första stora ”ångbåtskriget” eller ”skärgårdskriget” – benämningar som massmedia snabbt myntade vilka gav stoff till en mängd rapporter och kåserier. De stridande parterna gjorde stora förluster medan resenärerna åtnjöt nedsatta biljettpriser och en gratis kopp kaffe. Konkurrensen mellan rederierna resulterade i att några av skärgårdens allra bästa ångfartyg såg dagens ljus och det kunde trafikanterna glädjas åt under många år föröver.
Flera gånger i skärgårdsbåtens historia har nya rederier bildats av missnöjda skärgårdsbor eller andra intressenter. Waxholmsbolaget köpte upp mindre konkurrenter och styrelsen hade bemyndigande att köpa och sälja fartyg då lämpliga tillfällen yppade sig. Minnet av några ”sjöslag” såsom det så kallade ”Blidökriget” lever säkert fortfarande i minnet hos läsarna. I äldre tidningsartiklar kan man läsa mellan raderna att de styrande i ”gamla Waxholmsbolaget” inte var särskilt lyhörda för ”marknadens” synpunkter och önskemål. Kapten Carl Johan ”Manne” Hallander, vilken tidigare omnämnts i spalterna i samband med kappseglingar och andra evenemang som en gemytlig och tillmötesgående kapten, hade blivit alltmer despotisk och när frågan om att utse en ny sjöminister var på tapeten hävdade en samtida skämttecknare att denne var självskriven på posten. Utan tvekan kunde den politik han förde liknas vid kanonbåtsdiplomati. Tredje statsmakten göt inte olja på vågorna utan eldade gärna på med pennorna. (Skall vara under pannorna). Hallander var verkställande direktör i Norrtelje Ångfartygs AB samt tillika trafikdirektör i Waxholmsbolaget. Han hade med framgång engagerat sig i ett flertal rederier och skapat sig en förmögenhet, inte minst genom att satsa på aktier i Grängesbergsbolaget, vilket var tidens ”heta” papper.
Det var således inte bara höga biljettpriser och frakttaxor, föråldrade och långsamma fartyg samt olämpliga tidtabeller som låg bakom konflikten. Direktören i Waxholmsbolaget, ”gubben Backert” som han allmänt kallades, bodde 1898 i Vaxholm och uppmanades att deklarera hälften av bolagets inkomster till taxering i Vaxholm men han vägrade ta upp frågan trots att flera av hans vänner uppmanade honom till det. Därmed var måttet rågat. Ett antal framstående borgare hissade flaggen och blåste till strid. Nu fanns möjligheter att bygga mer tidsenliga ångare. En första teckningslista på 100 000 kronor för att bilda ett nytt rederi fylldes snabbt. I oktober 1898 såg ett bolag med namnet Stockholm–Waxholms rederiaktiebolag dagens ljus för att konkurrera med det ”gamla Waxholmsbolaget” vilket grundats 1869.
Tidningen Gripen rapporterade: ”Nytt rederiaktiebolag i Waxholm. Patent och registreringsverket har beviljat registrering för Stockholm-Waxholms rederiaktiebolag, som har till ändamål att med ångfartyg underhålla trafik i Stockholms skärgård, särskildt mellan Stockholm och Waxholm samt närliggande ställen.”
Den 15 september 1898 skrev Svenska Dagbladet: ”De nya Vaxholmsångarna. Det nya Vaxholmsbolaget, hvilket som förut nämnts för närvarande håller på att bildas, ämnar börja sin verksamhet med förvärfvandet af två större snabbgående ångare, som skola på högst en timme göra resan Stockholm–Vaxholm; den ene af dessa ångare skall från Vaxholm fortsätta genom Ramsösund till Oscar Fredriksborg och den andra ut till Lindalsundet. Dessutom skulle ännu en tredje mindre ångare snarast anskaffas och denna skall vara byggd särskildt med hänsyn att kunna användas vintertiden, men skulle jämväl under sommaren trafikera bryggor, hvilkas angörande är hindrande för de snabbgående ångfartygen. Till de båda större ångarne äro ritningar redan förslagsvis uppgjorda af Bergsunds mekaniska verkstad med en kostnadsberäkning af 110 000 kr. för hvardera. De skulle bli större än någon af det äldre bolagets båtar och inredas praktiskt och med stor komfort. Farten är beräknad att uppgå till 13 à 14 knop. Äfven till den mindre båten är förslagsritning uppgjord och kostnadsberäkningen för densamma stannar vid omkring 70 000 kronor.”
Rederiets planer omfattade nybyggnation av SS Waxholm I och SS Waxholm II samt de två mindre fartygen Stegsund och Höggarn, inköp av ångslupen Skarpö samt den år 1898 levererade ”Motalaångaren” Prins Gustaf, med kapten Thomas Morsing som befälhavare.
Morsings svärfar grosshandlaren Ernst Wilhelm Lewin var en av redarna för fartyget vars namn från början var tänkt att bli Nya Utö eftersom hon avsågs för traden Stockholm–Dalarö–Utö. Morsing hade många strängar på sin lyra och komponerade bland annat flera musikstycken tillägnade olika fartyg.
Prins Gustaf omnämndes ofta av mina kolleger (sextio år senare!) för att ha varit den första skärgårdsbåten med elektriskt ljus och dito strålkastare ombord. Eftersom befälhavarna var måna om sin kaplake (av holländskans ord för den vinterkappa som pengarna skulle räcka till) fick Morsing senare nöja sig med mindre fartyg när de flesta till slut hamnade i det mäktiga Waxholmsbolaget. De som var äldre i tjänsten fick de större fartygen och därmed större kaplake (”royalty”) på sin lott. Morsing gick därför över till Fastighets AB Lidingö-Brevik och blev befälhavare i den nybyggda SS Brevik, senare Express II.
Kapten von Rosen vid Vaxholms Grenadjärer avnjöt en söndag sin söndagstoddy på verandan i stadens hotell när SS Brevik förtöjde vid kajen nedanför. von Rosen kallade på kyparen och sa: ”Vill vaktmästaren vara så vänlig och gå ner och hälsa från kapten von Rosen vid Vaxholms Grenadjärer att de skall flytta ångbåten. Röken stör mig”.
Kaptenen ombord, den fryntlige och slagfärdige Morsing, blev inte svaret skyldig: ”Vill vaktmästaren hälsa kapten von Rosen vid Vaxholms Grenadjärer från kapten Morsing på Brevik att det inte är krutrök – så han behöver inte vara rädd!”.
Det var sannerligen djärva planer som Stockholm-Vaxholms Rederiaktiebolag hade för att utmana det mäktiga Waxholmsbolaget. Snart visade det sig att de hade tagit sig vatten över huvudet men det gamla bolaget som hittills varit lönsamt och gett aktieägarna god utdelning var allvarligt skakat. Det påstås att när ingenjör Schubert vid Mälarvarvet visade Hallander ritningarna till Waxholm I så blev han, som vanligtvis hade en frisk och rosig färg om kinderna, vit i ansiktet som en pingstlilja.
Men hans motdrag var genialt. Waxholmsbolaget planerade att bygga en stor ”expressångare”, vilken skulle gå direkt från Stockholm till Vaxholm. Där skulle byte ske till passbåtar som förde passagerarna vidare till öarna runtom Vaxholm.
Det första stora ”skärgårdskriget” bröt ut och ett för båda rederierna förödande priskrig vidtog. Det nya bolaget sänkte biljettpriset mellan Stockholm och Vaxholm från 65 till 50 öre och det gamla svarade den 28 september 1899 med att sänka till 25 öre, vilket enligt obekräftade uppgifter även inkluderade en kopp kaffe!
Text: CG Dahl
