De som driver hembygdsmuseet på Ingmarsö har som målsättning att sprida historien om ön. Till sin hjälp har de museivärden Barbro Moberg, född på ön, som nyligen fick i uppdrag att väva mattor åt Skansen.
– Hon är ovärderlig, säger Eva Westling som är med och driver museet.
Under sommaren har Ingmarsö/Brottö Hembygdsmuseum haft öppet dagligen på Norrgården. Detta mycket tack vare Barbro Moberg som suttit och vävt i boden intill. Pappa Ragnar och mamma Greta bosatte sig på granngården nära museet under 1930-talet. Barbro är alltså uppvuxen på Ingmarsö och därmed ett perfekt ansikte utåt för museet.
– Förra året satt jag här hela tiden och det gick riktigt bra att sitta och väva. Sedan kan man gå ifrån och prata lite med gästerna, berättar hon.
Museet består av en mängd berättelser om öns historia, svartvita fotografier, diverse attiraljer från förr och en maffig illustrerad tidslinje om ön som går 1 000 år tillbaka i tiden.
– Det får jag väldigt många positiva kommentarer om, berättar Barbro.
Hembygdsmuseet slog upp dörrarna 2012 och samma år stannar tidslinjen. Eva Westling, en av dem som driver museet, säger att den nu måste fyllas på då det hänt mycket på ön sedan dess.
– Men det finns ingen väggyta kvar, påpekar Barbro och skrattar.
Eva Westling kom till Ingmarsö 1979. Redan då fanns det en handarbetsgrupp som brukade samlas för att väva, fläta spånkorgar, stöpa ljus och ägna sig åt växtfärgning med mera.
– Det var ett väldigt trevligt sätt att umgås på, säger hon.
Hon berättar att traditionen sträcker sig ända tillbaka till andra världskriget, då människor på Ingmarsö stickade vantar och sockor till dem som blivit inkallade. Barbro Moberg är självlärd väverska men utbyter gärna tips med andra som håller på. Ett tag hade hon dessutom något av en mentor på ön vilket inte var någon mindre än Hatte Furuhagens storasyster Ebba Andersson. Hon gick bort 2006 men Barbro berättar att hennes vävstol fortfarande kommer till användning.
– Vi ville låna vävstolarna och varparna men hennes barn hade planer på att sälja. Så då gav jag ett bud för alltihop och nu har jag hennes vävstol, varpa och böcker.
Eva Westling ser ett ökat intresse för vävning och hantverk i stort.
– Det verkar som att det är lite populärt igen. I vår sjöbod är det flera som säljer hantverk, bland annat mattor och de går åt. Det är lite skillnad mot en plastmatta från Ikea.
En återkommande gäst är Christer Erlandsson och han är ålderman hos Skansens byalag. Om somrarna är han och hustrun Ragna Essén ofta på Ingmarsö i sin sommarbostad. När mattorna i de stugor som finns på Skansen blivit rätt slitna fick de idén att ta hjälp av Barbro. Erbjudandet lät spännande och hon bestämde sig för att göra ett besök för att titta på vad de behövde. Sammanlagt har hon vävt 14 meter matta.
– Det var en kul grej och kanske blir det fler beställningar, säger hon.
Under vårt samtal kommer en engelsktalande kvinna med två barn och slinker in på museet. När de är klara frågar hon vad besöket kostar men får till svar att det är fri entré. Gästerna har i stället möjlighet att stötta verksamheten genom att köpa museiskriften 1 000 år på Ingmarsö/Brottö. Det är en samling av berättelser om ön och minnen från förr. Att få folk att uppmärksamma Ingmarsö och skapa ett gott rykte kring ön är något som Eva Westling återkommer till.
– Vi vill att folk ska känna till Ingmarsö och inte förväxla det med Ingarö, det tycker jag vi lyckats ganska bra med.
Barbro Moberg instämmer.
– Det kommer folk från olika öar och det har varit ett stort intresse för museet. 15-20 besökare om dagen när det är skapligt väder, säger hon.
När jag skummar igenom museets gästbok hittar jag mer eller mindre dagsfärska hälsningar från bland annat Idaho och Brasilien. Men det är inte bara främmande besök på Norrgården. Förutom dagsturister återkommer många besökare som bor på ön, däribland skolbarn och de som går på Ingmarsö förskola. Där har Barbro hoppat in och hjälpt till mycket genom åren. Barbro gläds åt att en del av barnen stannat kvar på ön och nu har bildat egna familjer.
– Det händer att de kommer hit vilket är ett kärt möte många gånger. Jag känner mig som ett museiföremål snart.
Förutom att driva museet har man även startat en Facebooksida där folk kan dela bilder och minnen från Ingmarsö. Där kan man få hjälp med att identifiera vilka som är med på de gamla fotona från förr. Det är också ett sätt att se utvecklingen på ön, då levnadsvillkoren har förändrats mycket de senaste 100 åren.
– Att berätta historien om Ingmarsö utifrån olika tidsepoker har ju varit en av museets målsättningar, säger Eva Westling.
Första veckan i augusti är Barbros sista som museivärd innan hon går på semester, vilket också sammanfaller med hennes 80-årsdag. Det är uppenbart att hennes närvaro betytt mycket för Eva Westling och de som driver hembygdsmuseet.
– Det är fantastiskt för oss att Barbro sitter här varje dag. Det är unikt att ha en person som också är barnfödd på ön som har massor att berätta och kan svara på frågor. Jag tror inte att det finns många museer som kan toppa det.
John Gimling text och foto
