Från att ha ansetts som steniga och odugliga, byggdes på bara några år ett av Europas största sågverk upp på öarna Norrbyskär. Skärgården gör en avstickare till det forna mönstersamhället vid Ångermanlands norra kust.
Det är sent 1800-tal och sågverkspatronen Frans Kempe, verkställande direktör för Mo och Domsjö AB, har hamnat i grubblerier. Hans vattensågar i Håknäs och Mo är föråldrade och nya stora investeringar i modern ångdrift krävs för dem som vill hänga med i konkurrensen. Frågan han grunnar på är var det nya sågverket ska byggas.
1890 köper han ett antal öde öar utanför Norrbyn i södra Västerbotten för 10 000 kronor. Året efter fattar han beslutet att det nya sågverket ska placeras på öarna, som han menade skulle vara ”kusligt och ensligt för folket” till en början, men bra för nykterheten på grund av sitt isolerade läge. Efter bara fyra år har dock ensligheten fått ge vika för ett helt nytt och modernt industrisamhälle och 1895 började sågen arbeta.
Raka björkalléer med vita timrade hus perfekt på rad, gav intrycket av ett mönstersamhälle. Kaserner byggdes för att kunna härbärgera alla arbetare som strömmade till öarna. Frans Kempe, som studerat medicin, var av uppfattningen att det var ohälsosamt att sova i samma rum som man åt. Han inrättade därför lägenheterna i husen med små kök och kakelugn i kammaren. Han förbjöd även arbetarna att sova i köken, vilket för många familjer med talrika barn var en omöjlighet att leva upp till.
– Det fanns uppförandekoder och ganska stränga moralregler. Men man trivdes bra om man inte hade sociala problem, säger Birgit Högberg, som haft hus på Norrbyskär sedan 1970-talet.
Sågverket kom att bli ett av Europas största med som mest över 1 100 människor som bodde på de tre långsmala skären. De mätte en till två kilometer i längd och två till tre hundra meter i bredd. 1952 var dock sagan slut och sågen lades ner. Inom ett par decennier fanns inga fastboende kvar och ett antal av husen revs. Skären övergick sedan sakta till att bli en semesteridyll för fritidsboende.
En som varit med i övergången från industri- till fritidsort är Karin Israelsson som tillbringade mycket av sin tid på öarna som barn.
– Det fanns lekparker och kajer när jag var liten, men de finns inte kvar längre. Min moster gick med posten och jag brukade följa med och hälsa på de gamla som jobbat på ön. Det var väldigt roligt.
Norrbyskär blev som en egen liten värld. Där fanns bland annat handel, hotell, restaurang, skräddarverkstad, kyrka, skola, skomakare och fotbollsplan. Men utan svårigheter var det inte att bo där.
– Jag minns hur man tittade på revyer och film på ordenshuset. Jag minns också när jag fick problem med blindtarmen, hur pappa band fast mig på sparken och kryssade mellan de svaga isarna in mot fastlandet, säger Kerstin Hörnlund, som är uppväxt och gått i skola på ön.
Till Norrbyskär tar man sig enklast med passagerarfärjan, som i år slutade gå redan sista september, det gör platsen närmast öde under höst, vår och vinter.
– Nu när man börjar att bli äldre är det ganska skönt att vintra upp. På vintern tar vi skotern över isen ibland, det kan vara trevligt, säger Karin Israelsson.
När vi i slutet av september åker över mot Norrbyskär visar termometern fyra grader. Solen skiner över herrgården och den långsmala kägelbanan som ligger strax intill färjeläget.
– Runt herrgården fanns förr höga staket för att hindra insyn, säger Linda Öhgren som jobbar på öns museum och som ska guida mig runt.
Idag är herrgården inte lika ogästvänlig som förr utan inrymmer sommartid gästhem, restaurang och pub. Från Stuguskär tar vi oss över bron till Långgrundet. Här anlades i början av sågverkseran en rak väg, med 22 identiska vita hus längs ena sidan. På ena änden förlade man skolan och på andra änden sågverket. Skolan finns bevarad än i dag, men sågverket är borta. Bara maskinhallen är kvar och det är i den som museet nu har sin verksamhet.
– Vi har omkring 6 000 besökare varje år. Det är inte alla som besöker ön som kom-mer till museet, men utan oss skulle kanske färjan försvinna, säger Linda Öhgren.
En vandring runt i museet ger en fascinerande inblick i livet på skären. Men man behöver inte besöka museet för att uppleva historien, för hela Norrbyskär är historia. Nästan vart man än vänder blicken så ser man lämningarna från sågverkstiden. I de smala sunden mellan öarna ligger de gamla pråmarna delvis begravda under ytan. De en gång så stabila träkajerna sjunker dystert sakta ner i vattnet. Hela området är ett riksintresse för kulturmiljövård och det är en märklig och mäktig plats att befinna sig på.
Utanför museet har man byggt upp en liten by med små versioner av arbetarbostäder, som barnen är förtjusta att leka i. Men en gul skylt i kanten av området påminner om att historien har en mörk baksida. ”Förorenat område” står det med stora bokstäver. I marken finns nämligen mängder med dioxiner, polyaromatiska kolväten och tungmetaller, rester från industritiden. Umeå kommun planerar just nu för att sanera en del områden, men inga tillstånd är klara ännu. Ämnet är något som alla på ön pratar om.
– Det sorgliga med dioxinet är att det lägger en våt filt över hela ön. Jag har varit här ute sedan 70-talet, men har inte märkt av något. Jag är mer rädd över att man ska börja röra i det, säger Birgit Högberg.
Kerstin Hörnlund håller med henne.
– Det där är överdrivet, det är min personliga åsikt. Jag tror det kan bli värre om man river i det.
Det är med viss sorg jag ser hur färjan närmar sig för att ta mig till fastlandet, jag är inte klar med Norrbyskär, men nu stänger öarna ner för i år.
– Det här är paradiset på jorden. All stress åker ner i backen när man kliver i land på Norrbyskär, säger Birgit Högberg innan jag sätter mig i bilen och hennes ord känns som ett passande avslut.
