KRÖNIKA. Hembygdsböckerna är en lite underskattad genre inom litteraturen. Kanske för att de ofta ges ut av glada amatörer utan professional författarbakgrund, eller för att de ofta ges ut på egen hand istället för på ett flott förlag. Samtidigt fyller den en otroligt viktig funktion. Hembygdsböckerna bekräftar den lokala identiteten, de levandegör kulturarvet och utgör en ovärderlig länk mellan vår historia och dagens lokalsamhälle.
Och skärgårdsborna är synnerligen duktiga på att berätta om sin hembygd i bokform. I detta nummer intervjuar vi Magnus Ullman, som planerar att skriva en bok om Söderarms spännande historia – fylld med berättelser om lotsar, fyrmästare och värnpliktiga under andra världskriget. I höstas kom boken om Norröra ut, en bok som skapats av ett stort antal Norrörabor, samt den femte boken om Skarpö, vars produktiva författare skildrat ön i ett flertal publikationer.
Att det finns ett stort intresse för hembygdshistoria bland öborna är tydligt. Facebook-gruppen ”Gamla bilder och berättelser från Stockholms skärgård” har över 14 000 medlemmar och dagligen delas det friskt och entusiastiskt svartvita foton om människorna som levde och verkade på öarna under svunna tider. Gruppen utgör också en utmärkt skattkista för den som vill söka efter mer information om platser och människor som figurerar på bilderna, och många är de som känner igen gamla släktingar och kan bidra med upplysning. En fantastisk grupp för sammanhållning och identitetsskapande. Inte minst är dessa berättelser viktiga att ta tillvara på innan det är för sent – många är de berättelser som förts vidare från en generation till en annan på muntlig väg men som aldrig nedtecknats. Ska de inte gå förlorade måste de dokumenteras nu.
De flesta som intresserar sig för hembygdshistoria är dock äldre. Jag kan känna igen mig själv i detta: innan jag fick barn vid 40 års ålder var jag inte det minsta intresserad av mina rötter eller vad mina förfäder sysslat med – men som nybliven mamma blev det plötsligt jätteviktigt att börja släktforska för att lära känna mitt och sonens ursprung. För som det sägs – kan man inte sin historia, går det heller inte förutspå sin framtid. Men hur får man då unga att intressera sig för sin hembygdshistoria? Ett fint exempel är det projekt Sjöhistoriska museet just nu driver i samarbete med Värmdös ö-förskolor. Här får barnen göra ett arbete kring hur det var att vara barn i skärgården för 100 år sedan. De får även möta äldre öbor som berättar om sin skoltid under en tid då livet i skärgården var oerhört mycket kärvare än idag. De här mötena mellan generationerna är så värdefulla, och jag hoppas verkligen att förskolebarnen bär med sig dessa berättelser och för dem vidare i sin tur till barn och barnbarn, så att de får leva vidare i framtiden.
