Postgången är en viktig del av den infrastruktur som gör det möjligt att leva och verka året runt i skärgården. Jan Kennebäck och Thomas Flodman ser till att breven och paketen hamnar där de ska, och ofta mer därtill för att underlätta vardagen för öarnas bofasta. Skärgården följde med under en arbetsdag ombord på postbåten.
Dagen börjar tidigt. Redan innan klockan sju, långt innan solen kämpat sig upp över horisonten, hoppar undertecknad in i Roger Hennbergs postlastbil vid terminalen i Mölnvik och vi åker genom snögloppet till bryggan ute på Saltarö. Det är ovanligt lite paket för att vara en måndag och utlastningen är snart avklarad.
– Det gick ju snabbt det här idag, Roger, säger Jan Kennebäck glatt och stuvar in de sista paketen bak i båten.
Det är ännu mörkt när vi kastar loss. Båten Johanna börjar bryta sig igenom det lätta istäcket och det rasslar mot aluminiumskrovet. Janne kör och kollegan Thomas Flodman börjar sortera in den första omgången post ut till öarna i det så kallade kamfacket, en ställning med smala fack uppsorterade på adresser. Janne stoppar in öronproppar mot det lågmälda bullret från motorerna.
– Det sa skärgårdsborna när jag började, skydda öronen så att du inte får tinnitus! Den här ljudnivån ligger på gränsen…
Han har kört postbåten i Värmdö skärgård sedan 90-talet, och Thomas Flodman hakade på 2005. Tidigare var de båda anställda av Postnord men sedan 2012 jobbar de på entreprenad med det egna bolaget Värmdö Båt- & Svävartaxi.
– Innan dess körde vi bara mellanskärgården, med en av oss varannan vecka och den andra på brevbärarkontoret. Vi fick sedan förfrågan om att köra även Nämdö, berättar Thomas.
Runmarö och Sandhamn sköttes då genom att personal åkte ut med Waxholmsbåt till vardera ö, en mycket tidskrävande och dyr lösning.
– Vi kom då med förslaget att om vi ändå ska köra Nämdö kan vi lika gärna köra Sandhamn och Runmarö, men då behövdes två man ombord! Dåvarande chefer nappade på idén då det effektiviserade det hela, mindre bekymmer och pengar att spara!
Under åren har man försökt testa flera olika alternativ för postutdelningen i skärgården, bland annat att köra ut posten med Waxholmsbåt och att låta någon ta emot på varje ö för vidare utdelning. Men inget har visat sig bli enklare, eller för den delen billigare, än dagens hantering.
Däremot har postens uppdrag skiftat över åren; förr hade man till exempel kassaservice.
– Då stod folk nere på bryggorna och väntade med sina räkningar och vi hade fasta tider när vi skulle komma. Men så är det inte längre, nu öser vi på, berättar Janne.
På de flesta öar levereras posten till brevlådor, allmänna eller individuella, belägna nere vid öns ångbåtsbrygga eller inne i väntkuren. Undantaget är på Runmarö. Där hoppar en av dem av och kör runt ön med postbil, medan den andre fortsätter båtrutten söderut och betar av Nämdöskärgården för att sen plocka upp sin kollega på Runmarö igen. På de större öarna Ingmarsö, Svartsö och Möja lämnas paket till postombuden i livsmedelsaffärerna.
Införandet av varannandagsutdelningen har inte påverkat postbåtens uppdrag nämnvärt, i stort sett samma rutt körs ändå dagligen för leverans av paket och varubrev och tömning av de gula lådorna där de finns. Allt färre skickar brev idag, men när det kommer till paket ser trenden annorlunda ut. För skärgårdens del blev det extra kännbart under pandemin.
– Första sommaren var det hysteriskt. Det var inte vi beredda på, så vi hade inte ens något kapell på båten, och det var helt fullt här bak. Det tog mer tid, dels att lasta, dels att läsa på paketen, så vi var sena redan från bryggan. Det var stressigt, men de flesta hade ju förståelse, berättar Thomas.
På Norra Stavsudda står bröderna Mats och Ove Andersson, som har varv på ön, och spanar ut över den istäckta lilla fladen. Det blir en pratstund medan Thomas lämnar brev i den långa raden röda brevlådor. Postutdelningen funkar bra, tycker de.
– Vi får ju paket varje dag, i princip. Men ska det skickas med frakt, till exempel Schenker som går med Ressel, då måste det ju bokas dagen innan och då tajmar det inte alltid. Så då vänder man sig gärna till ett annat företag som skickar med Posten istället. Killarna här lyckas hela tiden, berömmer Mats Andersson.
Efter att ha tråcklat sig genom mellanskärgårdens gytter av öar och varit upp till Möja och vänt är klockan elva och det blir ett längre stopp på Sandhamn. Här bemannar Janne och Thomas postkontoret under en halvtimme tre dagar i veckan, dit man kan komma för att hämta ut paket, köpa frimärken och lämna in returer. Efteråt äter de alltid lunch på värdshuset där de passar på att socialisera med öborna; ett välkommet avbrott i arbetsdagen.
De skämtar ibland om att de är som ett gammalt gift par.
– Men skulle vi dessutom sitta tillsammans i båten och käka filmjölk till lunch varje dag hade jag nog slutat, skrattar Thomas.
De delar upp sysslorna rättvist, varannan dag är det Janne som kör postbilen på Runmarö och varannan dag är det Thomas. På samma sätt turas de om med att tömma gula lådor, köra båt och sortera brev utan någon diskussion.
Det blir under dagen tydligt att Thomas och Janne ofta gör mer än vad tjänsten kräver. Som när Thomas ringer upp en kund, vars mamma han vet har besvär att ta sig ner för den hala backen till bryggan.
– Jag lägger hennes post i din låda, så kan du väl ta med den efter jobbet?, föreslår han.
Eller när de passar på att frakta ett paket ägg från lantbruket på ena ön till postkunden på nästa. Kanske inte alltid stora saker, men saker som kan vara nog så viktiga och underlätta vardagen väsentligt för den som bor på en ö.
De känner de flesta och försöker lösa det mesta. För att vara brevbärare i skärgården krävs en stor anpassningsbarhet, inte minst till vädret, och inte minst om vintern. Thomas och Janne kör både båt och svävare om så krävs, och det finns gott om backupplaner i takt med att isen lägger sig.
– När det är riktigt kallt så brukar vi ringa dagen innan och kolla läget. Ibland har vi packat båten och sen kommit till Karklöfaret, och så ligger isen där. Då får man åka tillbaka, packa ur och packa i svävaren.
– Det är kul att köra svävare, men mycket meck med kjolarna som lossar och går sönder, och svårt att köra när det går vågor.
Men de finaste naturupplevelserna, en av arbetets stora förmåner, har varit på vintern, menar Janne.
– När man kör svävaren på väg ut till Möja nån gång i mars, när solen kommer fram och värmer, och man stannar på Västerfjärden, tittar på klockan och bara sitter där någon stund. Det är… Ja, säger han och får något lyckligt i blicken.
När det börjat skymma styr postbåten tillbaka mot Saltarö, där isen återigen börjat lägga sig som ett skinn över vattnet. Vi slår av på farten. Kamfacket är tomt, brevbackarna och paketsäckarna likaså. Ännu en dag i postens tjänst är över.
