KRÖNIKA. I helgen nåddes vi av den sorgliga nyheten att Norrtäljeprofilen Michael ”Micke” Blum gått bort. Michael Blum får nästan beskrivas som andemeningen av uttrycket ”många strängar på sin lyra”. På sin egen hemsida skrev han ”Boka en Rospigg – underhållare, guide, borgerlig begravningsförrättare, namngivningar, konferencier, sångare, estradör”. Han gjorde tolkningar i ord och toner av Taube, Engström, Hasse och Tage eller Sinatra. Vi har kunnat se honom i Allsång på Skansen och i människors trädgårdar under en vigsel.
Själv har jag haft den äran att möta honom i jobbet i rollen som Saltkråkanguide och Norrtäljeguide. När inspelningarna på Saltkråkan firade 50-årsjubileum 2013 bjöds skådespelarna in till en minnestur, där Michael Blum i sin skärgårdsuniform snusnäsduk och vegamössa bjöd på historia både kring inspelningarna och Norröra.
När Norrtälje stad firade 400 år gjorde Kronprinsessan stadsbesök och slog följe med Michael Blum på hans stadsvandring. I hamnen stämde han upp i Om maskros och tjärdoft tillsammans med viskompositören Carl Anton som råkade passera. Åskådarna sjöng med. Tajmingen kunde inte varit bättre. ”Man kunde tro att det här var uppgjort, men det var helt spontant”, sa Micke Blum. Efteråt frågade han Kronprinsessan om han fick kalla sig kunglig hovleverantör nu. Det fick han.
Ibland får vi korta svar när vi ställer en fråga i ”Röster i skärgården” här intill. Men när jag frågar om Micke Blum får jag långa målande svar om personliga, starka upplevelser av några av de viktigaste händelserna i människors liv. Bröllop, ett nytt barn som ska få ett namn. Goda idéer om musik och upplägg, en ödmjukhet, en påhittighet och ett engagemang beskrivs.
En familj som anlitat Micke Blum tre gånger berättar att han var alltid glad, sjöng härliga barnsånger och efter att uppdraget var avklarat satt han kvar på fikat och bjöd på Norrtäljehistorier. Alla tre gångerna. Han tog sig tiden. När Michael berättade, då lyssnade man. Det spelar ingen roll om det är stora skådespelare eller kronprinsessor, nyfödda eller femåringar – Michael Blum såg alla och var lika avslappnad i allas sällskap oavsett hur förberedd eller oförberedd han var.
Micke visste att hans tid var kommen och än en gång fick vi se prov på en synnerlig tajming. Han ville tacka för sig medan han fortfarande var i livet, och bjöd därför in till en mässa i Norrtälje kyrka, vilken gick av stapeln så sent som sju dagar innan hans bortgång. Och hans avtryck sträcker sig längre än Roslagen. Förra måndagen kunde vi höra honom i P4 Stockholm: ”Det är makalöst att när jag kommer in i kyrkan åker jag rullstol och det är 350 personer som står upp och jublar”, ”jag kanske sätter igång ett startskott”, svarar han på frågan om han tror att det kommer bli vanligare att folk gör så här, deltar i sin egen hejdåfest. Michael Blum levde verkligen in i det sista. Tack för dina sånger och berättelser.
