KRÖNIKA. Vad gör en skärgårdsreporter på sin semester? Åker till en annan skärgård, såklart. I sommar tillbringade jag några dagar på andra sidan landet, närmare bestämt på Brännö utanför Göteborg.
Jag hade faktiskt, tro det eller ej, knappt besökt någon ö på västkusten tidigare. Men jag hade förstått att denna arkipelag skulle erbjuda många av mina favoritsaker: kristallklart vatten, doft av salt och tång, vidsträckta ljunghedar, lena klippor och solnedgångar mot en öppen horisont. Go’a gôbbar och go’a kobbar.
Redan under den korta båtfärden från Saltholmen ut till Brännö förstod jag att jag inte skulle bli besviken. Att på ynka femton minuter nå en magiskt vacker utskärgårdsmiljö, bara det kändes lyxigt.
Som turist var det en dröm att komma till Brännö. Cyklar kunde hyras direkt vid båtbryggan genom ett enkelt SMS. Livsmedelsaffär, restauranger och välskötta badplatser fanns på behändigt avstånd.
På Galterö, naturreservatet som med en gångbro hänger samman med Brännö, fanns skyltade vandringsstigar med utlagda spänger där marken var blöt. Längst ut på öns spets hittade jag en helt perfekt undanskymd klippa i lä, och upptäckte att någon till och med ordnat med ett behändigt trappsteg i sten för den som ville ta sig ett dopp i det salta havet.
Även samhällsservicen för de cirka 900 bofasta på ön verkar välfungerande. Vid en anslagstavla på ön fanns två brevlådor uppsatta. På den ena stod det “Uthämtning av Covid-test”, på den andra “Inlämning av Covid-test”. En skylt intill förklarade att utlämning av självtesterna sker måndagar och torsdagar från 08.30 och inlämning ska ske senast 07.00 dagen därpå. Så lätt var det tydligen att ordna något som var helt omöjligt att få till stånd på till exempel Utö, där en hel skolklass med befarad smitta fick sätta sig på båten in till fastlandet för att testas tidigare i våras.
Jag kunde inte låta bli att imponeras av hur enkelt livet kändes på Brännö. Men efter några dagar var det ändå något som skavde lite. Jag kunde först inte riktigt sätta fingret på det, men det var något med allt det där uppstyrda. Blev nästan provocerad av att det var för perfekt. Jag saknade känslan av enslighet. Att vara långt från civilisationen, där det får vara lite otillgängligt och kargt. Där inte allt lagts tillrätta för en, och där naturen får bre ut sig utan mänskliga ingrepp. Det är inte så många ställen jag upplevt det på. Svenska fjällen är det ena. Stockholms ytterskärgård det andra. Det vi har där är unikt.
Jo, västkusten charmade mig helt klart. Men det är ändå skönt att vara hemma igen.
