Solen skiner över Räfsnäs brygga. Det är söndag, för många en vilodag, men inte för Allan Karlsson. I 40 år har han hjälpt människor att ta sig från punkt A till punkt B i Stockholms norra skärgård.
Telefonen ringer ständigt. I en stor svart almanacka förstärkt med silvertejp har Allan sin planering. De flesta dagar är fulltecknade från morgon till kväll.
– Det här är min hjärna, utan den här funkar ingenting, säger Allan Karlsson och skrattar.
Allan är alltid redo. Tillsammans med kollegan Pär Jansson har han drivit Enskärs Sjötransport sedan 1982.
– Det är väldigt sällan vi säger nej, vilket har gjort att folk också ringer med kortare varsel för att de vet att vi löser situationen. Men det är kul.
Sedan en tid tillbaka är Pär sjukskriven så Allan får ta hjälp från kollegan Lennart och sönerna Rasmus och Fabian. Återkommande passagerare är hemtjänsten som får skjuts när passbåten inte passar ihop med schemat. Annars är det allt från konferensgäster, privatpersoner och hantverkare till kommunala tjänstemän, Försvarsmakten och Vattenfall.
– En vanlig dag på jobbet kan börja med att åka med Vattenfall till Brokholmen och vara där i några timmar. När jag väntar kan göra administrativt arbete. Under tiden har Lennart en rad kortare körningar. Efter lunch ska Försvarsmakten på långkörning. Sen ska jag köra mäklare och spekulanter till Tjockö. Till sist ska jag hinna med ett utvecklingssamtal med min dotter.
Så ser dagarna ut, det händer saker hela tiden.
– Det är kul om allting funkar. Men tar man på sig för mycket och det händer någonting maskinellt vilket det har gjort under årens lopp, då är det magsårsvarning kan jag säga. Då måste man försöka pussla ihop schemat samtidigt som man ska försöka mecka. Det kan bli lite stressigt, säger Allan.
Han är femte generationen i släkten på Enskär och förutom en period när han bodde på Gräddö har han spenderat största delen av sitt liv på ön. Av Allans sex barn bor den som bor längst bort i Norrtälje.
– Min farfars farfar köpte Enskär för 650 kronor. Han fiskade och hade jordbruk. Min farfar var båtbyggare på ön. De hade mycket roliga saker för sig. De sydde också plånböcker i läder och skrivbordsunderlägg under vintrarna till någon inne i Stockholm.
Men det var inte alltid lätt att växa upp på en liten ö som Enskär.
– Det var mamma, pappa, brorsan och jag och farmor förstås. Så det var lite sparsamt med folk. Man hade en lekkamrat och det var brorsan. Blev man osams hade man ju ingen att leka med sen. Jag åkte till skolan med den passbåten som gick då, en gammal träbåt som hette Tiir. Han som körde hette Ulo Rammus och när jag gick i fyran eller nåt sånt, hade jag till honom med emfas att ”det här ska jag jobba med när jag blir stor”.
I nian var han den enda i sin klass som inte tänkte fortsätta plugga.
– Då hade jag en syokonsulent som när jag räckte upp handen och sa att jag inte skulle fortsätta plugga, pekade på mig och sa till hela klassen att “där har ni det första socialfallet i klassen”. Jag glömmer det aldrig, vilken sågning. Och efter tre år när vi hade klassträff var jag den enda som hade jobb. Det kändes rätt bra.
Istället började Allan med alltialloarbete, snickra och fiska, tills han en dag fick ett telefonsamtal från Ulo som undrade om Allan stod för sitt ord.
– Först fattade jag ingenting men sen sa han att han skulle göra sig av med båtarna och frågade om jag ville börja köra. Jag var uppe i fjällen och åkte skidor men avbröt min fjällsemester och åkte ner. På den vägen är det. Då var jag nog inte mer än 17 år. För att få lån på banken var jag tvungen att ta med morsan för att få skriva på papprena. Men på något vis hade jag liksom fastnat för det där redan från början.
Med den gamla fiskebåten tog han över efter Ulo och började köra passbåtstrafiken åt landstinget.
– Första året jobbade man väl en 364 dagar. Midsommardagen var ledig, men det var den enda dagen. Men det var kul och framförallt fick man ju köra allting från grunden med den båten, det fanns ingen radar eller någonting.
1982 slog sig Allan ihop med kompisen Pär som redan körde trafik åt ett annat bolag i Räfsnäs. De körde den reguljära trafiken fram till år 2000 när de gick över till renodlad taxibåtsverksamhet.
– Det har varit ups and downs längs hela resan. Nära konkurs ibland och så har man ändå kämpat på och tagit sig över. Det är ju fantastiskt att vi har kunnat leva på det här hela tiden, att kunna bo som man gör och ha jobbet precis utanför dörren. Det har varit en fantastisk tid med allt som har hänt på den här lilla geografiska skärgårdsbiten. Att kunna följa händelseutvecklingen från behandlingshem för narkomaner på Lidö, till när skolan fanns på Tjockö och vi fick köra ut lärarna från Räfsnäs, alla skolbarn som bodde på öarna som skulle åka i land och försvaret med ubåtsjakter och allt vad det är.
För Enskärs sjötransport är lite navet i bygden och för några år sedan blev de tilldelade Norrtälje kommuns hederspris.
– Vi syns inte så mycket men är ändå här hela tiden. Det skulle märkas otroligt om vi försvann, men så länge vi finns här funkar allting.
Och sonen Rasmus är sugen på att ta över när den tiden kommer så än så länge ser Enskärs Sjötransport ut att finnas kvar i många år framöver.
