På Beckholmen pågår sedan drygt trettio år tillbaka en varvsverksamhet som möjliggjort bevarandet av ett stycke seglande kulturhistoria. Här kan skutskeppare till en rimlig peng hysa in sina klenoder för att genomföra små och större underhåll och reparationer i egen regi.
En blek sol har kämpat sig upp över Söders höjder tvärs över vattnet, men har ännu inte lyckats rå på det tunna frostlager som gnistrar på presenningarna under vilka fyra vintertrötta skutor ligger inbäddade. Men under täcket pågår allt annat än vila. Hammarslag studsar rytmiskt mellan klippväggarna, tjärdoften hänger tät i luften och växande högar av uttjänt virke, barlast och plåt kantar skeppens kölar.
I slutet av oktober dockades de in i Beckholmens västra docka på östra sidan av ön, mitt emellan de två kommersiella dockorna tillhörande Stockholms reparationsvarv. Nu pågår en intensiv renoveringsperiod som obönhörligen måste vara klar till den 12 april. Då öppnas nämligen luckorna ut mot Saltsjön och dockan vattenfylls igen.
– Det är ett datum vi inte kan rucka på, då måste båten vara färdig i alla fall upp till vattenytan. Det är ett stående skämt här, att se hur många båtar som kommer stå kvar på botten och fyllas med vatten, berättar skeppstimmermannen Thomas Hellström som är i full färd med att byta spant på kuttern Sunbeam, en engelsk fisketrålare från 1905 som numera tjänstgör som forskningsfartyg.
Västra dockan drivs av Beckholmens dockförening, en sektion i Sveriges Segelfartygsförbund, som arrenderar den av Djurgårdsförvaltningen sedan 1987. Ett tjugotal skutor är idag medlemmar i föreningen och kan därmed till en relativt billig kostnad hyra en dockplats här. Till skillnad mot de flesta kommersiella varv äger och bekostar sedan varje fartyg sitt eget renoveringsprojekt med såväl material som arbetskraft. Föreningen bistår med verkstad, klubblokal med kök samt ett stort kollektivt kunnande. Sedan starten har över tusen indockningar gjorts.
Denna vinter ligger fyra fartyg inne för större reparationsarbeten. Förutom Sunbeam står även privatägda Montana samt skolsegelfartygen Ariel och Ellen uppradade i den hundra meter långa fördjupningen i berget.
Bengt Lundin och Peter Rundström arbetar på Ellen, en tvåmastad skonare som i år fyller 120 år. Men många av fartygets fysiska beståndsdelar har fasats ut över åren och är yngre än så. I vinter är planen att ge henne delvis nya spant och ny bordläggning.
– Ett sådant här jobb gjordes senast kanske på 90-talet här på babords bog, och ett liknande på styrbordssidan 2012-2013. Man jobbar sig framåt och när man hunnit klart är det dags att börja om igen, säger Bengt Lundin, som är verksamhetsledare och även jobbar som skeppare ombord på somrarna.
Eftersom Ellen är ett skolskepp ställs samma hårda krav på henne som på vilket passagerarfartyg som helst när det kommer till underhåll, vilket kontrolleras årligen av Transportstyrelsen. Men där ett modernare fartyg kan hitta enklare lösningar finns fler faktorer att ta hänsyn till här.
– Vi måste hitta en vettig anpassning till fartygets historia, k-märkning och den moderna säkerheten, vilket gör att det ibland blir mer avancerat för att det ska funka, säger Peter Rundström, biträdande verksamhetsledare och även han skeppare.
De försöker i så stor utsträckning som möjligt återskapa och återanvända gamla material och tekniker vid renoveringen.
– Däremot utvecklas själva arbetssätten; till exempel har vi elverktyg nu istället för handverktyg. Där ligger tidsbesparingen, säger Peter Rundström.
Peter och Bengt är anställda av stiftelsen som äger Ellen, men mycket av rustningsarbetet är ideellt och är beroende av frivilliga krafter vilket gäller för flera av skutorna. Det kan göra jobbet svårplanerat.
– Grannbåten jobbade dygnet runt de sista tre veckorna förra året, de hade tio, tolv personer inne! För att slippa det jobbar vi på. Sen kan det bli långa dagar på slutet i alla fall, säger Bengt Lundin.
– Det blir nästan alltid större än man tänkt sig, för ofta är saker och ting i sämre skick än man trott när man börjar rota i det, fyller Peter Rundström i.
Det är kallt ombord, denna årstid förmår solen inte att nå ner i dockans djup. Det gäller att jobba hårt för att hålla sig varm, vilket oftast inte är något problem eftersom arbetet med spanten bitvis är tungt. Ändå kan en bister vinter ställa till det.
Dockföreningen är central i att verksamheten för dessa skepp ska bära sig ekonomiskt. Thomas Hellström, som varit med sedan starten och den som såg till att dockan tillföll skutverksamheten till att börja med, menar att den är en viktig del i att bevara det marina kulturarvet i Stockholm.
– Det handlar om att ha en levande verksamhet på vattnet och det innebär alla sorters fartyg, från Djurgårdsfärjor till segelskepp. De här skolfartygen som går in och ut med ungdomar fyller en social funktion och utbildar i sjömanskap. De behövs.
Även så kan det kan vara svårt att hävda sig ibland mitt bland de stora varven, menar han.
– Det finns de som tror att vi bara är en liten båtklubb som håller på med pysselkvällar, men då har de inte varit nere här och sett vad som görs. Det här är traditionellt skeppsbyggeri och det kan vi verkligen.
Själv gick han egentligen i pension för två år sedan, men kunde inte hålla sig borta länge.
– Äh, vi kör så länge det ryker!