– Höger, vänster, höger, vänster!
Barnen tittar noga åt båda hållen innan de på led korsar landsvägen, påpälsade i overaller, mössor och vantar och med ryggsäckar med hjälmar hängande utanpå. Att det är 15 minusgrader är inget hinder för den dagliga skridskoturen. Men så tillhör det här gänget också förskolan Uteleken och som namnet antyder är de mer utomhus än inomhus.
– Allt handlar om sunt förnuft, säger Ann-Charlotte Jansson som äger och driver Uteleken.
Till en början trodde förskolläraren Ann-Charlotte Jansson så starkt på sin vision att hon inte ens behövde ett hus för att bedriva förskola. Hon hade flyttat ut till Blidö för kärleken Bruno och jobbade på en förskola i Hysingsvik på fastlandet och tankarna grodde. Med en bakgrund som förskollärare på en friluftsförskola genom Friluftsfrämjandet ville hon göra något liknande. När planen realiserades mer och mer landade hon ändå i ett husköp på Bromskärsvägen på Blidö. Det finns trots allt vissa krav för att få starta en förskola. Nu är den fristående förskolan Uteleken inne på sitt tolfte år. Konceptet: utevistelse så långt det bara går.
– Det blev som jag tänkte mig, absolut. Kanske till och med bättre, att det ändå kom en massa barn hit. Jag var ju en okänd person på ön då. Det var en del som trodde att det skulle bli barnsjukdomar i verksamheten, att man inte visste hur det skulle bli. Men det blev väldigt bra, säger hon.
Så pass bra att folk rekommenderade förskolan och en del flyttade ut till Blidö, för här fanns en så bra förskola.
Denna krispiga tisdag börjar, som alla dagar gjort denna vinter sedan en lokal entreprenör spolade bandyplanen på Blidö IP, med skridskoåkning. Barnen sitter ner på fårfällar och i tur och ordning blir de hjälpta på med skridskorna av Linnéa Sahlén. De orange reflexvästarna lyser mot den vita snön. Jutta Jansson skottar en bana på isen där ett tre centimeter tjockt snötäcke lagt sig. Det märks att barnen åkt mycket – även de yngre står stadigt och åker fint. De äldsta tar sådan fart att skottningen inte är nödvändig.
– Ska du fota oss? Kan du inte fota mera? ber femåriga Eira.
Ann-Charlotte skrattar.
– De är lite svältfödda på att det kommer nya människor. När bokbussen kommer tycker vi att det är jättetrevligt.
De allra minsta har dock svårt att hålla värmen. Vegas små händer är kalla trots tjocka vantar och försök att gnugga dem. Så efter en stund tar Linnéa med sig de yngsta tillbaka till förskolan medan de andra åker på isen i en god timme.
– Det var någon som frågade var gränsen går med temperaturen. Men det kan vara minus 15 en solig dag, då är det inga problem att vara ute. Allt är sunt förnuft. När det varit plus 35 kan man inte heller vara ute. Det är viktigt med bra kläder, det är det det handlar om. Förr sov våra små barn i vagnar utomhus. Då var det viktigt att inte ha dragkedja mot huden och så. Halkskyddssockor kyler och så vidare. Man lär sig med tiden, säger Ann-Charlotte.
Protesterar barnen mot att vara ute?
– Nej. Visst, i värsta snöstormen ville de inte gå ut, inte vi heller. Då finns inte heller så mycket att göra på gården och skogen vill man inte gå ut i för det är risk att träd faller. Ofta när vi är inne säger de ”ska vi gå ut snart” och det är dit jag vill komma. Det ska vara kul att vara ute, en naturlig del i barns liv. Jag säger ofta när de går hem, ”sätt er i soffan nu för nu har ni varit ute hela dagen”. Vi är alltid i väg i skogen.
På eftermiddagarna får föräldrarna information i en app om var i skogen de ska hämta sina barn. Så länge man inte behöver vantar både äter och vilar barnen ute. Men denna dag blir det lunch inomhus efter promenaden tillbaka till förskolan.
I köket förbereder kocken Katarina Rosling torsk med potatis. Hon har jobbat på Uteleken sedan starten.
– Det är så roligt att följa barnens resa. Vissa familjer som idag har tre barn har jag följt från början. Jag tror att det är en förutsättning att vi alla tänker lika, att vi alla vill det här. Låt skärgården leva, och hur gör vi det då? Man måste nästan vara född här för att fortsätta leva på det här sättet.
Med ”det här sättet” menar Katarina att livet på öarna kräver anpassningar. Att allting inte ligger jättenära och barn lär sig tidigt att passa tider då bussarna går relativt sällan. Det händer att Utelekens barn tar bussen in till Norrtälje, men oftast blir det bil för att hinna med.
– Kompisar, det är dags att plocka undan för nu ska vi äta mat, säger Linnéa.
Leksaksmat, klossar, plus-plus och lego åker ner i plastlådor. Barnen har sina bestämda platser vid de runda borden som är placerade i olika rum. Albert, Albin, Mimmi och Hilma äter i köket tillsammans med Linnéa. Albert pratar mycket om sin storebror Algot.
– Jag tyckte det var mysigt när Algot gick här för då åt vi frukost tillsammans och det fanns nån jag kunde gå och prata med.
Han äter fisken med god aptit:
– En gång la vi nät ute på Sundskär. Vi fick jättemycket fisk. Id och abborre, säger han.
För den som vill finns en ingefärsshot att dricka och samtalet glider över på vad man gör på en nattklubb.
– Man chillar, dansar och spelar. Och äter godis, kommer Albin och Albert fram till.
Maten som serveras är ekologisk, och det tillsammans med annat miljöarbete som att barnen rör på sig och hjälper till att sopsortera har gett Uteleken hållbarhetscertifieringen Grön flagg av Håll Sverige Rent.
Albert är ett av sex barn som kommer börja skolan i höst. I dagsläget går 16 barn på Uteleken men det finns plats för 23. Under en period var förskolan fullbelagd och då hade Ann-Charlotte ytterligare en anställd.
– Jag har bara anställt personer som jag vetat vilka de är. Jag har haft ganska lätt att rekrytera och det är fantastiskt att vara två förskollärare.
Linneá är den andra förskolläraren och hon flyttade ut till Blidö för jobbet på Uteleken, där hennes brorsbarn gick. Ön är allt annat än okänd för henne då hon har rötter på Söderöra sedan 1700-talet.
– Jag lockades av att det var en mindre förskola än den jag jobbade på innan och att rektorn är med i verksamheten och undervisar – att vi alla är ett team som jobbar tillsammans. Även av att Uteleken är ute väldigt mycket under alla årstider vilket jag trivs bra med. Sen såklart miljön runtomkring förskolan som vi är i varje dag!
I bygden finns ytterligare en förskola – kommunala Köpmanholms förskola på Yxlan. I tider när det är allt annat än babyboom drabbas landsbygden extra hårt – kanske finns inte tillräckligt barnunderlag för båda förskolorna.
– För att det ska gå runt behöver det nog vara 16 barn, det kostar också att driva ett hus. Vi har haft dippar förut och visste då att det var syskon till barnen på g, då kämpade vi på ett år, men just nu finns inte fler än en i kön. Det är några års väntan på fler barn, säger Ann-Charlotte.
– Skriv ”flytta hit”!
Hon skrattar.
