KRÖNIKA.
Skärgården var inget paradis. En gång i tiden var det en plats där människor brukade havet och marken och dog i sjukdomar eller olyckor innan de ens fyllt 40. Mycket har förändrats sedan dess, men fortfarande är det en plats där människor bor och arbetar och försöker utveckla sina företag.
De fasta invånarna minskar och skärgården har glesbygdens alla kännetecken samtidigt som det är en av Sveriges mest eftertraktade områden för människor som vill köpa ett fritidshus.
För den som har råd handlar det om att köpa sig ett litet Paradis; långt från städernas trängsel och stress. Helst utan grannar inpå knuten, fri sikt över havet och tystnad runt omkring.
Allt oftare innebär det att drömmen om det egna skärgårdsparadiset krockar med lokalsamhällets ambition att utvecklas.
Varje ny byggnad, brygga eller förändring överklagas numera och dras ofta genom flera instanser i ett par års tid. Varje ny arbetsvecka på Tidningen Skärgården innebär nya överklaganden som vi ska rapportera om.
Den gemensamma nämnaren är ofta att den som klagar är välutbildad och med stora ekonomiska resurser. Han eller hon har möjlighet att dra ärendet så långt det behövs.
Deras möjligheter att få rätt stärks av att regeringen uttryckligen sagt att till exempel strandskyddsbestämmelserna ska tillämpas restriktivt. Signalerna från politiskt håll har gjort domstolarna skärpt sin praxis gång på gång.
Skärgården har en unik natur och den ska vi vara rädda om, men i dag handlar många överklaganden av bygglov för lokala rörelser om att grannarna vill skydda sina fastighetsvärden och sommarparadis mot alla tänkbara förändringar.
Det innebär i sin tur att människor med lägre inkomster inte har råd att bosätta sig i skärgården och att färre människor får möjligheter att njuta av naturen som besökare.
Skärgårdsföretagare ger upp när de fångas i en karusell av överklaganden och myndigheter som har svårt att hävda lokalsamhällets rätt.
Jag ser ingen politisk lösning på den situationen. Den som har makt och pengar definierar också hur Paradiset ska se ut.
Det enda som kan leda till förändring är att konkurrerande eliter köper upp mark i skärgården och gör en ny definition av hur deras Paradis ska se ut.
Kanske blir det till slut tyskar, amerikaner och kineser som –möjliggör utveckling i Stockholms skärgård?