KRÖNIKA. Som sommarjobbare på tidningen Skärgården möts jag ofta av frågor om arbetet. Många undrar vad jag rapporterar om – “nya glasskiosker, eller?”. Så kan fallet givetvis vara – utan någon skugga fallen däröver - men oftare än jag själv väntat möter jag även baksidan av skärgårdens romantiserade fasad. Två av många återkommande frågor har varit dumpningen i Kanholmsfjärden samt invigningen av Nämdöskärgårdens nationalpark. Båda har väckt starka känslor och båda väcker tankar hos mig: hade konflikterna kunnat bli mindre laddade på något sätt? Hur då? Är det brister i det svenska systemet som gör sig påminda?
Sverige, världens ö-rikaste land, har ingen nationell lagstiftning för öar, och pekades nyligen ut som “sämst i klassen” av OECD och Skärgårdarnas Riksförbund när det gäller ö-politik. Finland har haft en skärgårdslag sedan 1981, Kroatien en liknande, och på EU-nivå pågår just nu arbetet med en ö-strategi. I Sverige hänvisas öbor till samma lagar som gäller på fastlandet, oavsett om det handlar om sophantering, bygglov eller miljöprövningar.
När Stockholms stad vill tippa muddermassor i Kanholmsfjärden benämner motståndare beslutet som “häpnadsväckande ansvarslöst” och när en nationalpark invigs i Nämdöskärgården upplever många inblandade att de stått vid sidan av processen. Båda fallen berör beslut om skärgårdsmiljön, med kritiker som varnar om oåterkallelig miljöpåverkan. Huruvida jag anser besluten vara rätt eller fel lämnar jag osagt för nu, men det är inte svårt att se ett mönster. Beslut fattas uppifrån, medan många som lever och verkar i skärgården inte känner sig hörda.
Skärgården har funnits i otaliga generationer men aldrig med en ölag. Andra länder har valt den vägen medan vi har låtit frågan bero. Kanske har det gått och kan fortsätta göra det, men till sist rinner nog konflikternas bägare över. Och från min horisont, efter en sommar på tidningen Skärgården, börjar det verka som att insikten om öbornas uteblivna perspektiv snart ofrånkomligen skvalpar mot kanten. Kanske är det bara en blygsam förhoppning från min sida, och kanske skulle lagen råka bli en taskig replika på plastpåseskatten – vem vet? Men förhoppningsvis bidrar den snarare till ett ramverk där beslut om skärgården inte fattas på fastlandets villkor, utan med hänsyn till de förhållanden som råder här. Så att framtida frågor, som senare liknas vid dumpningen i Kanholmsfjärden eller nationalparken vid Nämdö, kan komma att hanteras med mindre misstro och större förankring. Och att glasskioskrapporteringen får sig ett uppsving istället.
Text: Irma Burmester
