På Landsort finns en av Sveriges drygt 20 fågelstationer, där man ringmärker och registrerar passerande fåglar i stort sett dagligen under säsongen april till november. Den trägna monitoreringen över lång tid är nyckeln till att förstå vad som händer med fåglarna såväl på individ- som på artnivå, men ger även ledtrådar till hur hela ekosystemet förändras. Nu satsas det framåt för att fler ska komma hit.
Öja sover, men på den lilla fågelstationen, belägen i den gamla sjukstugan från beredskapstiden, är det dags att stiga upp. Klockan är 04.30 och det är viktigt att hänga ut slöjnäten med minst en timme kvar innan solen går upp. Då börjar nämligen fåglarna röra på sig, men än så länge är det tyst och stilla i snåren.
Matt Scragg rör sig snabbt och vant över de hala klipporna i mörkret på rundan längs de trettio näten som omger stationen och drar upp de nästintill osynliga garnen i vad som liknar tunna badmintonnät på olika höjder. Själv håller jag i mina otympliga kängor på att snubbla rakt över linorna uppspända längs marken och blir snabbt svettig av det höga tempot, trots den kyliga septemberluften. Men något magiskt är det allt med att vara ute nu.
– Det här är den bästa tiden på dagen att vara vaken, säger Matt Scragg.
Han har tillsammans med Espen Quinto Ashman varit stationerad här på Landsort sedan i slutet av mars för att ringmärka och samla information kring de stora mängder flyttfåglar som passerar över den långsmala ön under säsongen, som sträcker sig fram till november.
– Landsort är som en utpost. Det är första anhalten när fåglarna migrerar till och från Sverige, och har de haft en tuff överfart kanske de vilar här några dagar och “tankar” upp sig.
Olika arter flyttar vid olika tidpunkter, men generellt är september och oktober hektiska månader för ringmärkarna då stora populationer är i rörelse. Framförallt är det småfåglar, tättingar, som fastnar i näten.
– Nu är det framförallt rödhake och kungsfågel, och nu i dagarna har även taltrasten börjat komma i större antal. De arter som migrerar kortare sträckor, till exempel till Tyskland och Frankrike, migrerar senare på säsongen, berättar Espen Quinto Ashman.
Efter en snabb grötfrukost tillbaka på stationen har det ljusnat lite och det är dags att gå ut igen och vittja näten, något som därefter görs med cirka en halvtimmes mellanrum för att fåglarna ska vara i fångenskap under så kort tid som möjligt. Matt Scragg och Espen Quinto Ashman är båda licenserade ringmärkare, vilket framförallt handlar om att ha rätt kunskap för att lösgöra de fåglar som fastnat i garnen utan att vare sig fåglarna eller de själva tar skada.
Fåglar som plockas loss stoppas ner i tygpåsar och tas snabbt tillbaka till “labbet”, beläget i fågelstationens källare. Här sker en effektiv och systematisk registrering där fåglarna förses med ringen runt benet, den unika markör som möjliggör den långsiktiga monitoreringen. De vägs, mäts, och kontrolleras även för fettreserver och ålder utifrån färg och antal vingpennor innan de åter släpps ut i frihet. Allt noteras noggrant i en loggbok, som sedan skickas vidare till Naturhistoriska riksmuseet, den svenska sambandscentralen för ringmärkta fåglar. Dyker de senare upp någon annanstans i världen kan man utläsa mycket av hur de har förflyttat sig och vad som hänt dem längs vägen.
– Genom att ringmärka en fågel kan vi få reda på mycket som vi inte får genom att endast observera den. Vi kan följa den under dess livstid, säger Espen Quinto Ashman.
– I början av juni fångade vi en ärtsångare här som märktes redan 2011, vilket är den äldsta kända individen av den arten. Det vet vi endast genom ringmärkningsdatan, berättar Matt Scragg.
Under våren har fem fåglar som ringats utomlands plockats upp ur näten på Landsort. Men en hel del återfynd görs av residenta populationer.
I Sverige ringmärktes den allra första fågeln redan 1911, så det finns många års data att luta sig mot. Den långsiktiga monitoreringen är också nyckeln när det kommer till att förstå hur ekosystemen på en större skala mår och förändras. En tydlig trend är att det blir allt färre fåglar i både numerär och arter, vilket troligtvis har flera olika orsaker.
– Vi kan definitivt se att det varit en dålig sommar just i år, men det kan variera från år till år. Men även på längre sikt, i synnerhet för de arter som migrerar långt, ser vi en nedgång. Det kan vara relaterat till minskningen av insekter, vilket ju är en födokälla för fåglarna. Ungarna hinner dö innan de migrerar, säger Espen Quinto Ashman.
– Och ärtsångar och lövsångare, till exempel, de migrerar över stora delar av Saharaöknen vilken numera täcker mycket större områden, fyller Matt Scragg i.
Denna morgon är det mycket riktigt övervägande taltrastar, rödhakar och gärdsmygar som fastnar i näten. Och kungsfåglar, minstingarna som endast väger runt fem gram och har en vinglängd på knappa femtio millimeter.
– Men ändå migrerar den hela vägen ner till sydeuropa. När man tittar på den undrar man hur den överhuvudtaget kan flyga, säger Matt Scragg med tydlig ömhet och hänfördhet i rösten. Han vill helst inte tala om favoritarter eller ovanliga fynd – för honom ligger det extraordinära i bedriften att dessa små, vanliga fåglarna korsar oceaner varje år.
Ringmärkningen startade här på Landsort i liten skala i slutet av 1970-talet. 1988 bildades den ideella förening som nu ansvarar för verksamheten på stationen. Utöver ringmärkning erbjuder man guidningar och kurser till allmänhet och medlemmar. Från att ha drivits helt och hållet i frivillig regi med medlemsavgifter som huvudsaklig intäkt har man nu tillfällig ekonomisk stöttning från EU-initiativet Leader Stockholmsbygd för ett fyraårigt projekt i syfte att samverka med övriga lokala verksamheter och stärka öns identitet som besöksmål.
– Vi står mitt i en förändring nu. För några år sedan beslutades det centralt att standardisera ringmärkning i Sverige för att göra statistiken jämförbar mellan fågelstationerna. Då stod vi i ett vägskäl, antingen satsar vi eller så riskerar vi att försvinna, berättar Emma Karlsson, ordförande i föreningen.
Projektpengarna gör bland annat att två stationsvärdar kan avlönas, vilket krävs för att kunna erbjuda guidningar och aktiviteter på ett mer tillförlitligt sätt. I och med att det är under vår och höst som det är mest aktivitet i fågelvärlden, kan stationen bidra till att förlänga säsongen för övriga turistnäringar på ön, som vandrarhem och restauranger.
– Då kan vi locka besökare till ön under en tid då lokala aktörer normalt har det svårare, säger Emma Karlsson.
Föreningen har under de senaste åren arbetat mycket med att nå ut till nya grupper, som skolor och ungdomsgårdar.
– De som skulle uppskatta att komma hit men kanske inte vet att vi finns. “Fågelnördar” hittar oss normalt ändå, säger Emma Karlsson och fortsätter:
– Nästa steg är att slå på stora trumman och nå ut till företag och sponsorer som kan stötta oss ekonomiskt. Då kan vi fortsätta vara ett av Öja Landsorts starkaste besöksmål och en viktig nod i miljöövervakning och klimatforskning i dessa tider av globala förändringar.
När morgonens pass är över och näten stängts igen vid elvasnåret har 68 fåglar märkts, och nu väntar en guidning för Espen och Matt. De trivs på ön och är båda sugna på att komma tillbaka till Landsort även nästa säsong.
– Jag fick en känsla av tillhörighet här så fort jag kom hit, säger Matt Scragg.
